I morse hade jag ingen aning om vad jag skulle ta på mig. Nu för tiden händer sånt ganska ofta. När jag var 8 år hände det typ aldrig. Ändå har jag aldrig bekymrat mig så mycket som då över vad jag skulle klä mig i. Som 8-åring vände och vred jag på mig, slet mitt hår och gjorde stora klagande rörelser upp mot taket.

Av en mycket djup anledning.

Då läste jag i min bruna bibel (jag ville hellre ha en svart men alla 8-åringar i min pingstkyrka fick bruna det året. Det kändes så fel att Guds Ord skulle vara bajsfärgat). Det stod att Gud sa "Bekymra eder icke för vad ni ska ta på er, se på liljorna på marken och svalorna som flyger (?) osv.."

Så. Jag bekymrade mig allt vad jag orkade. Även fast jag egentligen inte hade så stora problem alls med att hitta kläder. För jag tänkte att Gud skulle tycka synd om mig då. Vem vill inte ha lite medlidande från Gud själv? Sen fick jag lite dåligt samvete för att jag fejkade, och tänkte att Gud kanske skulle fatta (killen var ju ändå Gud) och räkna det som synd...

SÅ kontraproduktivt.

Andra saker jag trodde var synd när jag var liten:

1. Lättmjölk (Min familj hade bara tjockmjölk hemma och alla andra barn fick lättmjölk. Min familj var den enda som var kristen och dom andra var totalt okristna (papporna svor). Så jag la ihop ett plus ett kan man säga. 1+1 = lättmjölk är synd.

2. Bio

3.  Nagellack och hål i öronen och allt smink egentligen.