Igår förstörde jag en perfekt tjej.

På hamngatan kom hon struttande. I en liten vit dress, med en snärtig skitdyr matchande väska över axeln och långt blankt hår som var både nyslingat, fönat och plattångat och tjockt men inte svettigt tjockt. Små tunna lagom långa armar med perfekt antal muskler (ja jag vet att alla har lika många muskler men dom var perfekt storlek och längd). Och dom där benen. Jisses. Fräscha liksom. Semestersolbränna och top10-vader och knän som får vem som helst att baxna. Hon måste ha haft botox i dom eller nåt.

Och så har vi skorna. Små vita mockasandaletter med ett litet emblem av 24 karat.

Jag och PT (perfekta tjejen) står vid övergångsstället och ska båda två gå över till kungsträdgården.

Då.

Ringer min telefon. I vänster hand bär jag en Cocacola och en väska. I höger en Mc Donald´s-påse, en liten ketchupbägare och en DN under armen. Hur ska jag kunna svara?

Jag tänker snabbt och kommer fram till att den absolut bästa lösningen är att ställa den lilla ketchupbägaren på min cocacola och stoppa upp Mc Donaldspåsen och DN under vänstra armen så jag kan plocka upp telefonen ur väskan med högra.  

Sen flyter de tre följande sekunderna på i slowmotion. Ketchupbägaren ramlar såklart ner och gör en första anhalt längs min jacka. Jag försöker fånga blodbomben men ger den bara mer kraft att slå ner i marken för att spruta ketchup på alla som står och väntar på grönt.

En tant får sina redan åderbrockade ben nedstänkta. Jag säger snabbt "Åh förlåt men det går att torka bort kanske" och sneglar på PT.

PT står fortfarande vänd mot sin kompis och ser inte att hennes ena vita mockasandalett är BLODRÖD. Ett stort klägg av mardrömslikt blod på hennes svindyra 24karatssandalett.

Och vad gör jag? Väntar på att hon ska upptäcka så jag får be om ursäkt och erbjuda kemtvättpengar?

I don´t think so. Hit and run heter det. Panikfylld kutar jag tillbaka in på mc Donalds och gömmer mig i kön. 

Efter en 20 minuter blir jag ändå lite nyfiken på hennes reaktion och går till Kungsträdgården för att spionera, men hon måste så klart ha gått hem och gråtit.