I går på tunnelbanan satt jag bredvid en gubbe.

Vid rådmansgatan gick två snoriga små barn (inte som på bilden utan normalsnoriga) och deras farmor på och ville sätta sig på de tomma sätena mittemot.

Jag tänkte då: "aha dom är tre, och det finns bara två säten, alltså kan jag flytta på mig".

Det tar ju en stund att gå från tanke till handling när det gäller något så självuppoffrande, så när jag hade rest mig hade de redan satt sig och farmorn hade ett av barnen i knät.

Då tänkte jag: "aha, ungen sitter i knät, det går ju bra kanske men nu står jag redan upp och måste flytta på mig (för att det inte ska bli pinsamt)"

Så då satte jag mig på sätet över gången.

En av ungarna sneglade länge på mig och sa sen:

- Varför satte hon sig där?

Varpå farmorn svarade (högt så att jag (och resten av vagnen) skulle höra):

- Därför att hon är lite snorkig!


Hon trodde typ att jag tyckte att jag var för fin för snoriga barnen.

(bild från bp3.blogger.com)