Det är helt okej att halka och ramla ute när det går nån kompis eller dylikt bredvid en, så man kan garva och skrika åååååh aaajeeeee guuuuuu mittt miseraaabla jaaag.

Men inte när man går ensam. Ramlar man kan man inte ens le eller säga ojsan det minsta för då är man inte bara klumpig utan också helt galen.

När jag var 13 år delade jag ut SDR. Svensk fucking direktreklam.

Det psykiskt jobbigaste jag visste då, var att ramla ensam. Med cykeln och 3 stora väskor med SVENSK DIREKTREKLAM!!!

Idag fick jag min BIG REVENGE. En söt liten 15-åring utanför mitt hus ramlade och alla hans metro bostad flög all världens väg och han visste inte var han skulle ta vägen för jag fick efter år av tusen miljarder halkningar asgarva åt och skämma ut nån annan. Men när han höll på att börja gråta (det är inte en galen reaktion i alla fall) hjälpte jag honom att packa ihop alla tidningar.