Fick ett lustigt telefonsamtal idag.

Kille: - Hej, det är Rickard. Jag var en av tele2säljarna som hoppade på dig på Fältöversten för ett tag sen om du kommer ihåg. Du fyllde ju i ditt nummer på den där lappen, så jag kollade där.

Jag: - Ja... ok?

Han: - Du var så himla trevlig (det var inte han, han försökte lura mig och var ashetsig). Jag tänkte höra om du är i närheten. Vi kanske kan ta en glass eller nåt.

Jag: - Nej jag är inte i närheten.

Han: - Nähe, men var är du då?

Jag: - Hemma. Jag är sjuk.

Han: - Jaha, var bor du då?

Jag (försöker komma på någon ort långt långt borta): - Ehh..... Åkersberga.

Han: - Åkersberga? Det jättelångt ut?

Jag: - Ja det är det verkligen. Man måste ta Roslagsbanan och sånt.


DÅ.

KOMMER JAG IHÅG!!!!


Att jag inte bara fyllde i mitt telefonnummer på den där Tele 2-lappen utan också min hemadress. Skit liksom. Varför skulle jag ljuga om det?

Han: - Men du .... Du bor ju på Kungsholmsgatan.

Jag: - Oj då. hahah. Ja det gör jag.

Han: - Men ring mig nån gång sen. Jag var inte riktigt mig själv då när vi träffades.

Jag: - Okej..

OKEEEJ???? Hur kan jag vara så värdelös på att säga nej när jag samtidigt är så okänslig och inte bryr mig om folks känslor?