Det finns några yrkeskategorier som folk verkligen ser upp till.

Typ som läkare, piloter, domare och vd-ar. Och raketforskare. Om man träffar någon som är vd blir man liksom nervös och tänker shiiiit dom är så viktiga och rika och har en miljard platt-tv:s hemma och my god dom kan köpa hur mycket freakin Brämhults juice dom vill.

Jag har alltid trott att det finns ett till yrke som platsen där i the top of the top.
Nämligen flyttstädare.

Man blir alltid hotad med dem när man ska flytta. Det står typ i kontraktet: "om du inte städar tillräckligt efficient får vi lov att ta hit FLYTTSTÄDARE, och det är inte billigt kan vi avslöja"

Så jag gnuggar listerna tills fingertopparna skalats av. Tvättar taket inte mindre än att jag knäcker halspulsådern. Putsar toaletten så noga att vem som helst skulle gå över lik för att få slicka den. Inuti.

För är det något jag vill undvika så är det att betala en miljon till en flyttstädare. Jag ville inte ens träffa en, för jag skulle känna mig så misslyckad i jämförelse. Dessa Kliniska Superheroes. Långa, spänstiga, vackra karriärsmänniskor. Inte så unga - för flyttstädare blir man inte direkt på ett kick.

Så igår.

Såg jag en flyttstädarbil. Och utanför stod det ett gäng invandrare som typ inte kunde svenska. De stod med moppar och rengöringsmedel och kunde knappt kommunicera med varandra. Det är ju inte det att jag inte gillar invandrare eller nåt. Men min hemliga dröm om att en vacker dag uppnå en status som rik flyttstädare dog där och då.

(bild från supergirl.webblogg.se)