Jag håller på lära mig att sätta ner foten. Fast inte i den där alltså.
Nyss fick jag en obehaglig överraskning när jag glad i hågen skulle ut på söndagspromenad i mitt nya område.
Precis utanför min dörr i trapphuset låg århundradets spya. Så jag skrev en lapp och satte på ytterdörren.
Och nu har jag jättedåligt samvete. Det är ju sjukt synd om stackarn and we´ve all been there. Men det är en del av ett projekt kan man säga. Jag försöker lära mig att säga ifrån. Men jag vet inte om det gills eftersom det är ett helt anonymt meddelande.
Kristinebergshäxan
Jag på balkongen, på den
tiden jag var lyckligt
ovetandes om häxan.
Jag har flyttat.
I hela mitt liv har jag velat haft en balkong och nu har jag en jättefin med utsikt över klipporna och vattnet.
Det är bara ett litet miniproblem: Jag tror att det bor en häxa under mig.
Vid två tillfällen har jag sett hennes knotiga hand grejsa med blommorna på sin balkong, iförd endast en genomskinlig plasthandske. Hon tog inte bort gamla blad eller löss. Nej, hon bara tog på sina blommor. Rörde vid dem liksom på ett väldigt märkligt sätt. Jag sa HEJ, men hon svarade inte utan fortsatte bara smeka jorden och de nakna kronbladen med sin djävulshandske (jag har väntat på att få se den igen så jag kunde fånga på bild men hon har nog märkt att det är "säkrast" att utföra riterna när jag inte ser).
Det känns som en form av pedofili. Vem ska föra de utnyttjade växternas talan?
Ibland, när vi håller på och stampar och dansar här uppe, känner jag hur hennes onda andar frigörs och stiger upp och in genom min och linkans balkongdörr.
Cry Baby
- Det är en liten Felix som har sprungit bort! Om ni ser en liten borttappad pojke med grön jacka så kontakta någon i personalen. Hans föräldrar väntar vid informationen.
Och Jag! Vad gör jag.. Jo jag börjar gråta! Jag fäller livs levande tårar.
Linus: - Vad är det?
Jag: - Mmm .... Äh inget. .....Felix har sprungit bort.
Tanken på att en liten Felix springer omkring och är LOST är mer än mitt ömma hjärta kan bära. Sååå töntigt.
Fingertop Model
Oftast brukar det vara ett ben som flyger iväg till andra sidan sängen eller att ryggen kröker sig askonstigt på en millisekund. Då brukar jag drömma att typ nån sten ramlar ner på mig eller att nån skrämmer mig.
Men igår.
Då ryckte mitt långfinger. Bara lite lätt sådär. Och jag drömde att långfingret var en fotomodell på en catwalk.
Hon var längst och kaxigast och ryckte till för att säga "kom nu går vi" till dom andra modellerna..
Kommunikationssvårigheter
I natt vaknade jag kallsvettig av att min pojkvän skrek:
- DIIN KLAAAANT!
Först visste jag inte vad det var fråga om och började hyperventilera vilt och ramlade nästan ur sängen i mitt försök att undkomma besten bredvid mig. Sen förstod jag att det var Linus som kommunicerade i sömnen.
Jag ville självklart mjölka ur livsviktig information ur detta tillfälle, så jag viskade ömt:
- Menar du mig? Varför är jag en klant?
Han (gormandes): - FÖR ATT DU KLETAR FAST HÅÅÅRET I TUGGGUUUUMMMIIIIIIT.
Jag: - Gör jag. Varför då?
Han: - Det bara är så. Men jajajaja jag vet att jag pratar i sömnen. Sov.
På morgonen:
Jag: - Linus, angående tuggummit, jag tror att du har undermedvetna förträngda aggressioner mot mig.
Han: - Men jag kommer ihåg hur det var. Jag var inte arg, du hade bara kletat in håret ditt i tuggummi.
Jag: - Men du skrek väldigt högt och skräckinjagande.
Han: - Nej älskling, det gjorde jag inte.
His(s)keligt.
Uppmärksammade en brutal sak för ett tag sedan.
Minderåriga får ej ensamma använda hissen i mitt hus.
Är man under 18 år måste man alltså GÅ de 9 trapporna.
Tänk om man sitter i rullstol och är 15 år och inte har sin personliga assistent med sig. Då har man ingen chans för man FÅR inte åka hiss.
Dessutom bor jag precis vid polishuset så det vore ju inte tal om att bryta mot reglerna.
Sure.
Det är inte det att jag inte tror på vad folk säger. Om nån säger Åh vad fin klänning du har så tror jag på det. Eller Åh vad söt näsa du har eller vad duktig du var på att diska.
Jag säger ibland tack, men tittar åt ett annat håll. Typ ner i golvet och ler skittöntigt och generat bara för att nån sagt nåt snällt. Jag blir glad men alldeles för glad för att jag ska kunna behärska mig på ett värdigt sätt.
Men värst av alla gånger är när jag inte ens förmår säga tack.
Igår var det en som sa att jag hade fint hår.
OCH VAD SVARAR JAG???????
Jo.
Jag: - MMmmmm.... SURE.
SURE???? DET ÄR JU HEEEELT SIIIINNNEESSJUUUUKT!!!!!
För det första använder inte en normalt fungerande svensk människa det ordet i något som helst sammanhang i allmänhet förutom om man just då pratar engelska (typ "- Could you pass the butter please? - Sure.").
Och i synnerhet inte på ett ironiskt sätt.
Jag var tvungen att gå iväg på toa, och satt där och hoppades att jag aldrig mer ska behöva få en komplimang.
Kossor
Jag: - Hej Jag heter Lisa och ringer från *tidningens namn* får jag bjuda på tidningen i sex månader?
Tjej (sur): - Nej, jag tycker inte om den som tidning!
Jag: - Nähe, vad tycker du om den som då?
Tjej (typ skriker): - JAG TYCKER INTE OM DEN SOM NÅNTING.
Jag: - Ok.
Tjej: - Hej då. .........(luren är på väg att läggas på) ......... VILKEN IDIOTBRUD!!
KLICK.
Folk tror liksom att det inte hörs bara för att de inte pratar direkt i luren. Kossor.
Peter Jöback
I natt drömde jag att jag var på Gröna Lund. Plötsligt fick jag syn på Peter Jöback som stod med sin hund. Jag gick fram för att klappa hunden. Då blev den helt plötsligt en uggla som flög iväg. Peter Jöback sprang efter den men lyckades inte hinna ifatt. Sen stod han utanför spökhuset och stampade och var märkbart upprörd.
Då tänkte jag: "Shit vad konstigt. Peter Jöbacks hund blev en uggla. Det här måste jag skriva i min blogg". Sen vaknade jag och var ganska besviken.
Mitt barn gå i frid och synda så mycket du vill
På ungefär femte dagen var det en sån där sjukt härlig samling med gudsnärvaro, lovsång och hela kittet.
Allt var underbart. Alla stod och prisade Gud och det var nån sorts mäktig överlåtenhet som härjade i hela lokalen.
Då kommer det fram en kille. Rätt söt och väldigt karismatisk liksom. Och så säger han:
- Jo... du....
Jag: - Ja?
Överlåtna killen: - Jo.... du.... jag...
Jag: - Ja?
Överlåtna killen: - ..Det är en sak jag skulle vilja bekänna.
Jag: - Jaså?
Överlåtna killen: - Jag har tänkt på dig på ett ovärdigt sätt.
Ja ba va?
Överlåtna killen: - Ja, det har jag. Förlåt.
Den överlåtna killen är så himla överlåten att han känner att han ska bekänna sina runksynder!!! Visst är det fantastiskt?? Vad ska man svara liksom. Ja men forsätt med det du har min välsignelse...
Bok-Erik
I dag var jag på 98-årskalas hos min pappas moster Britta i Strömsund i Jämtland.
Britta är dement men trevlig. I dag var hon arg också.
Besökarna var jag, pappa och några i 60-årsåldern.
Erna hade med sig en gitarr och vi sjöng Ja må hon leva. När vi sjungit klart sa Britta:
-Vem är det som är äldst här egentligen? Det måste väl ändå vara du? Jag har tittat och studerat er när ni har sjungit och kom fram till att det måste vara du. Du ser verkligen gammal ut.
Britta pekade på stackars Erna. Otacksamt liksom. Noll självinsikt.
Sen presenterade jag mig för någon som sa att han hette Bok-Erik. Hur kan man säga att man heter Bok-Erik utan att förklara sig.....? Han skämtade inte nånting utan sa gravallvarligt att han hette Bok-Erik.
Senare gick jag fram till honom och frågade varför han hette det.
Bok-Erik: - För att jag är en gammal kolportör.
Jag: - Vad gör en sån?
Bok-Erik: - Sysslar med litteratur. Delar ut tidningar och böcker och så. Och evangeliserar gör jag också. Barnen i en by började kalla mig Bok-Erik för länge sen.
Jag: - Jaha.
Bok-Erik: - Och gissa vad min fru kallas då?
Jag: - Jag vet inte.
Bok-Erik: - Erikshjälpen. För att hon hjälper mig.
Erikshjälpen: - Haha, ja. Och vet du vad jag tycker att kolportör låter som?
Jag:- Nej.
Erikshjälpen: - Kolimportör.
Blodet och insikten
I dag hade jag en mardrömsmorgon. Inte en klassisk mardrömsmorgon då man försover sig och dessutom vaknar på fel sida och inte minns nåt och inte har nån mjölk hemma och tappar örhängena i toaletten och inte hittar mascaran och glömmer plattången på och inte kommer på det förrän man är i typ Zinkensdamm.
Nej, utan en morgon av riktig mardrömskaraktär.
Nån liten jävel hade ställt ett glas på badkarskanten. Of course ramlade det ner när jag stod och putsade min kropp med finkornig peelingkräm. Glaset flög och for och spratt. Skärvor över hela badkaret.
Något jag alltid funnit besynnerligt är hur människor som ska plocka upp glasskärvor alltid skär sig. Idiotos tänker jag. Nöööörd, glas är typ vasst det kanske är bra timing att vara liiiiiiiite försiktig eller.
Så stod jag då där i morse. Med glasskärvor i hela badkaret. Och tänkte fortfarande äääähhhhhh. Och plockade upp dem. Försiktigt. Med skägget i brevlådan. Med stenarna i glashuset. Mitt i bäcken när jag skrikit hej. Och skar mig som en vilsen tonårstjej skär sina handleder. Fast under fötterna. Trots att jag stod stilla. Och på händerna. Det forsade blod över hela badkaret. Och jag typ darrade av skräck och mådde illa.
Så förlåt alla ni som blivit hånade av mig för att ni skurit er på glasskärvor.
