Kommunikationssvårigheter
I natt vaknade jag kallsvettig av att min pojkvän skrek:
- DIIN KLAAAANT!
Först visste jag inte vad det var fråga om och började hyperventilera vilt och ramlade nästan ur sängen i mitt försök att undkomma besten bredvid mig. Sen förstod jag att det var Linus som kommunicerade i sömnen.
Jag ville självklart mjölka ur livsviktig information ur detta tillfälle, så jag viskade ömt:
- Menar du mig? Varför är jag en klant?
Han (gormandes): - FÖR ATT DU KLETAR FAST HÅÅÅRET I TUGGGUUUUMMMIIIIIIT.
Jag: - Gör jag. Varför då?
Han: - Det bara är så. Men jajajaja jag vet att jag pratar i sömnen. Sov.
På morgonen:
Jag: - Linus, angående tuggummit, jag tror att du har undermedvetna förträngda aggressioner mot mig.
Han: - Men jag kommer ihåg hur det var. Jag var inte arg, du hade bara kletat in håret ditt i tuggummi.
Jag: - Men du skrek väldigt högt och skräckinjagande.
Han: - Nej älskling, det gjorde jag inte.
Jag blandar alltid ihop Åkersberga och Kungsholmen.
Fick ett lustigt telefonsamtal idag.
Kille: - Hej, det är Rickard. Jag var en av tele2säljarna som hoppade på dig på Fältöversten för ett tag sen om du kommer ihåg. Du fyllde ju i ditt nummer på den där lappen, så jag kollade där.
Jag: - Ja... ok?
Han: - Du var så himla trevlig (det var inte han, han försökte lura mig och var ashetsig). Jag tänkte höra om du är i närheten. Vi kanske kan ta en glass eller nåt.
Jag: - Nej jag är inte i närheten.
Han: - Nähe, men var är du då?
Jag: - Hemma. Jag är sjuk.
Han: - Jaha, var bor du då?
Jag (försöker komma på någon ort långt långt borta): - Ehh..... Åkersberga.
Han: - Åkersberga? Det jättelångt ut?
Jag: - Ja det är det verkligen. Man måste ta Roslagsbanan och sånt.
DÅ.
KOMMER JAG IHÅG!!!!
Att jag inte bara fyllde i mitt telefonnummer på den där Tele 2-lappen utan också min hemadress. Skit liksom. Varför skulle jag ljuga om det?
Han: - Men du .... Du bor ju på Kungsholmsgatan.
Jag: - Oj då. hahah. Ja det gör jag.
Han: - Men ring mig nån gång sen. Jag var inte riktigt mig själv då när vi träffades.
Jag: - Okej..
OKEEEJ???? Hur kan jag vara så värdelös på att säga nej när jag samtidigt är så okänslig och inte bryr mig om folks känslor?
His(s)keligt.
Uppmärksammade en brutal sak för ett tag sedan.
Minderåriga får ej ensamma använda hissen i mitt hus.
Är man under 18 år måste man alltså GÅ de 9 trapporna.
Tänk om man sitter i rullstol och är 15 år och inte har sin personliga assistent med sig. Då har man ingen chans för man FÅR inte åka hiss.
Dessutom bor jag precis vid polishuset så det vore ju inte tal om att bryta mot reglerna.
Fäst vid Analen.
Ja så har man firat midsommar i skärgården då.
Det började fint.
Jag bar min somrigaste vita klänning och tog mig från mitt hem vid Fridhemsplan till Slussenbussarna.
Då jag missade min engångitimmenbuss med typ en sekund var jag på mitt bittraste humör och strosade omkring på Södermalmstorg och hånskrattade åt barn, köpte en dricka och la den tomma flaskan på en parkbänk och sket i miljön, gav bitchiga blickar åt tjejer som var snygga och fotade (med patroniserande översittarattityd) två uteliggare (se ovan) som var sjukt arga på varandra.
En liten chilenare flörtade med mig och jag blängde på honom som om han vore satan.
DÅ.
Gör jag en rutinkontroll för att se om klänningen hänger som den ska där bak. Jag gör alltid det en gång i timmen då jag har kort klädsel.
OCH INSER.
Att klänningen fastnat innanför trosorna och showar off hela ena skinkan!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jag har gått omkring i mer än en halvtimme på torget och trott att jag är nåt. Förmer än ALLA andra. Hånat uteliggare, chilenare och barn. Med en bar rumpa.
Och chilenaren hade inte flörtat med mig utan egentligen bara hånskrattat.
Som om jag inte straffats nog fick jag 2 fästingar i skärgården. Varav en satt sig precis bredvid analen. Dom har liksom noll känsla för privata sfärer. Linus plockade bort den. Han verkar inte heller ha någon känsla för privata sfärer.
Jag: - Är den borta nu?
Han (koncentrerad): - Ja, snart.
Jag: - Men vaddå, tycker du inte det här är lite konstigt?
Han: - Vaddå?
Jag: - Ja, jag ligger liksom böjd över en soffa och du gräver i min rumpa.
Han (totalallvarlig): - Vi måste ju ta bort fästingen.
Liiite konstig stroke.
Man: - Nej, jag kan inte prata, jag har fått en stroke.
Jag: - En stroke?
Mannen: - Ja, en stroke, jag kan inte prata.
Jag: - Men du pratar ju?
Mannen: - Nej, det är säkert jag kan inte. Hej då.
Jag: - Men du behöver ju inte prata när du läser tidningen?
Mannen: - Nej jag kan inte.
Klick.
........Ja ba what?
Han måste väl ha menat att han inte kan läsa? Jag fattar inte..
Eller shit! Han kanske fick en stroke när han typ lyfte luren. Fast han lät alldeles för lugn och saklig för det..
Sure.
Det är inte det att jag inte tror på vad folk säger. Om nån säger Åh vad fin klänning du har så tror jag på det. Eller Åh vad söt näsa du har eller vad duktig du var på att diska.
Jag säger ibland tack, men tittar åt ett annat håll. Typ ner i golvet och ler skittöntigt och generat bara för att nån sagt nåt snällt. Jag blir glad men alldeles för glad för att jag ska kunna behärska mig på ett värdigt sätt.
Men värst av alla gånger är när jag inte ens förmår säga tack.
Igår var det en som sa att jag hade fint hår.
OCH VAD SVARAR JAG???????
Jo.
Jag: - MMmmmm.... SURE.
SURE???? DET ÄR JU HEEEELT SIIIINNNEESSJUUUUKT!!!!!
För det första använder inte en normalt fungerande svensk människa det ordet i något som helst sammanhang i allmänhet förutom om man just då pratar engelska (typ "- Could you pass the butter please? - Sure.").
Och i synnerhet inte på ett ironiskt sätt.
Jag var tvungen att gå iväg på toa, och satt där och hoppades att jag aldrig mer ska behöva få en komplimang.
Kossor
Jag: - Hej Jag heter Lisa och ringer från *tidningens namn* får jag bjuda på tidningen i sex månader?
Tjej (sur): - Nej, jag tycker inte om den som tidning!
Jag: - Nähe, vad tycker du om den som då?
Tjej (typ skriker): - JAG TYCKER INTE OM DEN SOM NÅNTING.
Jag: - Ok.
Tjej: - Hej då. .........(luren är på väg att läggas på) ......... VILKEN IDIOTBRUD!!
KLICK.
Folk tror liksom att det inte hörs bara för att de inte pratar direkt i luren. Kossor.
Peter Jöback
I natt drömde jag att jag var på Gröna Lund. Plötsligt fick jag syn på Peter Jöback som stod med sin hund. Jag gick fram för att klappa hunden. Då blev den helt plötsligt en uggla som flög iväg. Peter Jöback sprang efter den men lyckades inte hinna ifatt. Sen stod han utanför spökhuset och stampade och var märkbart upprörd.
Då tänkte jag: "Shit vad konstigt. Peter Jöbacks hund blev en uggla. Det här måste jag skriva i min blogg". Sen vaknade jag och var ganska besviken.
Han känner mig så väl
Linus i morse: - Utan mig vore du ingenting.
Jag (skymfad): - Johoorå.
Linus: - Jo hora? Exakt, det är ju det jag menar.
Lightslynan
Jag: - Linkan, vad vill du dricka?
Linus (till kassörskan): - Coca-Cola.
Jag (skitsur): - MÄH, du vet ju att jag vill ha light.
Då kom jag på vad jag precis gjort. Jag bestämde att HAN skulle välja dricka och blev sur när han inte tog det jag ville ha. Och hur löjligt låter det inte då: Jag vill ha light.
Alla i kön, och kassörskan, tyckte att jag var en idiot som borde hängas och strypas. Och sen skämdes jag under hela filmen och tänkte att folk satt bakom och snackade skit om mig och skulle hälla dricka på mig och säga "här har du din cola LIIIIGGHHT din lilla slyna".
Dagens säljtips
Ofta känner jag mig hjärndöd (ja jag vet att hjärndöda inte kan känna) när jag ringer kunder. Då brukar jag ta till olika små knep som gör att jag till skillnad från riktiga argument slipper tänka. Tex:
Jag: - Hej jag heter Lisa och ringer från *tidningens namn* får jag bjuda på tidningen?
Liten gubbe (han lät liten): - Nej, det vill jag verkligen inte.
Jag: - Men visst vore det mysigt att ha tidningen?
Lilla gubben: - Nej, jag vill inte ha den.
Jag: - Nej, men håll med om att det vore mysigt? Om du nu hade haft den?
Lilla gubben: - Ja, men jag vill inte ha den.
Sen är det liksom bara att tjata på om att han faktiskt har SAGT att det vore mysigt, och till slut köper han den.
Skönheten och fulheten.
Sen sa Nicole: - Man säger ju att skönhet kommer inifrån, men jag undrar om fulhet också gör det?
Då började Paris gråta och sa: - Jag vet i alla fall att fulheten bygger bo inuti.
Sen kramades vi och sa till varandra att vi var fina på insidan.
Och så vaknade jag och trodde i flera sekunder att Paris Hilton faktiskt sagt att jag var fin på insidan.
Du borde åtminstone reparera hörapparaten.
Gammal dam: - Vill du bjuda på en reparation?
Sinikka: - Nej en PRENUMERATION.
Gamla damen: - Nej här hemma har vi inte gjort någon reparation sedan Gösta levde.
Kan du inte bara säga att du inte gillar tidningen.
Man: - Nej, jag ska åka bort och kommer inte hem förrän i höst.
Jag: - Okej, bra då tar vi den då!
Man: - Nej, jag kommer kanske inte leva då.
Jag: - Oj då, det gör du nog.
Man: - Det vet man inte om man ska ut i FN-tjänst. Jag ska plocka minor.
Jag: - OKej, varför gör du det om du tror att du ska dö?
Man: - Det tror jag inte. Plockar man dom på rätt sätt dör man inte.
Jag: - Bra, då tror du ju inte att du ska dö. Vi tar tidningen från i höst då.
Man: - Nej, jag ska lära dom andra att plocka minor. Gör dom fel dör vi hela gänget.
Jag: - Men det tror du ju inte. Då skulle du ju inte göra det. Och dör du plockar vi ju bort tidningen.
Man: - Men jag vill inte att mina anhöriga ska behöva fixa med sånt.
Pelvis
Jag har ett alterego som heter pelvis. Han går runt och juckar mot folk och säger "Kom hem på en kopp te".
Döm om min förvåning när jag träffar en kuban som ÄR DEN RIKTIGA PELVIS! Och juckar på min pojkvän.
Jag har nån gammal bild på mig som pelvis. Måste hitta den så ni kan se den övermäktiga likheten.
Rumpan och frikyrkoarvet
Min klänning var rätt kort. Inte osedvanligt kort, men tillräckligt kort för att jag skulle känna mig som ett lättmanövrerat våldtäktsbyte. Typ i en eventuellt efterföljande rättegång skulle förövarna kunna säga "men hon var ju med på det - hon hade askort klänning", och så skulle domaren säga "ja, det är ju faktiskt sant".
I alla fall.
Då kommer en kille mot mig. Han ler och säger nåt snällt - typ "tja". Sen VÄNDER HAN SIG OM EFTER MIG OCH TAR ETT BASTANT TAG OM MIN RUMPA!!!!!
Sen släpper han och går vidare. Jag blir fruktansvärt upprörd. Så upprörd att jag tar ett spontant beslut att jag ska vända mig om, hytta med näven och skrika DIN JÄVLA IDIOT!
Det är ju bara det att jag är frikyrkotjej. Såna svär ju inte. Jag tänker att jag ska göra det ändå, för att markera liksom. Men ska jag svära måste jag liksom planera det och öva så att det ligger rätt i munnen. Och nu hinner jag inte det.
Så.
Jag vänder mig om, hytter med näven och skriker:
DIN.....(sekunder)...... IDIOT!
Jag får helt enkelt inte fram det där "jävla" .
Och jag låter SÅ töntig.
Bitchen om mig: Men guuuu vilken dryg tjej
| Igår blev jag utsatt för bitchar.
Två små förskräckliga barn hade hoppat upp på ett litet berg bredvid bryggan och låtsades leka, när dom i själva verket var uppfyllda av hat, självgodhet, ovänlighet, ouppfostran, okontrollerade kroppsrörelser, storhetsvansinne och överkänslighet på ett mycket dåligt sätt.
Demonpojken (gnäller så mycket att han nästan gråter men det är bara fejk): - UUäääää ge mig flaaaaaskaaaan.
HÖR JAG VAD SOM FÖRSIGGÅR BAKOM MIN RYGG.
För nu öppnar en av dem munnen. Och säger:
Jag hör det från flera meters håll. Jag ger den lille skitungen sin flaska och vänder mig om. Och tror först inte att det är sant. Men då säger min vän Johan tyst: - Du Lisa. Det här är dom äckligaste tjejerna jag nånsin sett. När du höll i flaskan höll dom på och ba "Men shiiit vem tror hon att hon äääär, ge stackarn flaskan usch vilken otrevlig idiottjej vad håller hon på med, såååå dryg". |
Mitt barn gå i frid och synda så mycket du vill
På ungefär femte dagen var det en sån där sjukt härlig samling med gudsnärvaro, lovsång och hela kittet.
Allt var underbart. Alla stod och prisade Gud och det var nån sorts mäktig överlåtenhet som härjade i hela lokalen.
Då kommer det fram en kille. Rätt söt och väldigt karismatisk liksom. Och så säger han:
- Jo... du....
Jag: - Ja?
Överlåtna killen: - Jo.... du.... jag...
Jag: - Ja?
Överlåtna killen: - ..Det är en sak jag skulle vilja bekänna.
Jag: - Jaså?
Överlåtna killen: - Jag har tänkt på dig på ett ovärdigt sätt.
Ja ba va?
Överlåtna killen: - Ja, det har jag. Förlåt.
Den överlåtna killen är så himla överlåten att han känner att han ska bekänna sina runksynder!!! Visst är det fantastiskt?? Vad ska man svara liksom. Ja men forsätt med det du har min välsignelse...
Bok-Erik
I dag var jag på 98-årskalas hos min pappas moster Britta i Strömsund i Jämtland.
Britta är dement men trevlig. I dag var hon arg också.
Besökarna var jag, pappa och några i 60-årsåldern.
Erna hade med sig en gitarr och vi sjöng Ja må hon leva. När vi sjungit klart sa Britta:
-Vem är det som är äldst här egentligen? Det måste väl ändå vara du? Jag har tittat och studerat er när ni har sjungit och kom fram till att det måste vara du. Du ser verkligen gammal ut.
Britta pekade på stackars Erna. Otacksamt liksom. Noll självinsikt.
Sen presenterade jag mig för någon som sa att han hette Bok-Erik. Hur kan man säga att man heter Bok-Erik utan att förklara sig.....? Han skämtade inte nånting utan sa gravallvarligt att han hette Bok-Erik.
Senare gick jag fram till honom och frågade varför han hette det.
Bok-Erik: - För att jag är en gammal kolportör.
Jag: - Vad gör en sån?
Bok-Erik: - Sysslar med litteratur. Delar ut tidningar och böcker och så. Och evangeliserar gör jag också. Barnen i en by började kalla mig Bok-Erik för länge sen.
Jag: - Jaha.
Bok-Erik: - Och gissa vad min fru kallas då?
Jag: - Jag vet inte.
Bok-Erik: - Erikshjälpen. För att hon hjälper mig.
Erikshjälpen: - Haha, ja. Och vet du vad jag tycker att kolportör låter som?
Jag:- Nej.
Erikshjälpen: - Kolimportör.
