Copycat

Det finns några saker som är konstiga med mig.
I dag ska vi behandla en av dem.

Och den är att jag anpassar mig så sjukt mycket efter min omgivning.
Härmar folk.

Om jag är med en sävlig norrlänning blir jag själv sävlig. Om jag är med en tuff kille som säger "ouch" på rätt ställen i meningen så blir jag själv tuffaste tjejen i stan. Och i vissa sällskap ropar jag militanta feministiska slagord.

Det är liksom svårt för mig att veta vad jag har för personlighet.
"Din personlighet är att du har har många olika personligheter", som någon sa en gång, funkar inte. På sin höjd låter det som ett snällt sätt att säga att jag är schizo.

Jag tror att det finns gränser för hur långt jag skulle sträcka mig för att efterlikna den jag umgås med. Jag har svårt att tänka mig att jag skulle planera hedersmord eller injicera heroin och sånt.. Men ibland undrar jag vilka förmågor jag besitter.

Ett skräckexempel. Jag kom ju hem från skärgården igår. Det bästa med skärgården är att alla hejar på varandra. Man stannar och pratar med vem som helst på Möja. Inte på sommarn, men typ nu. Det är supertrevligt..

Men. Sedan igår när jag kom hem till stan igen har jag hejat på 5 personer jag inte känner. Inte som en grej, utan för att det har kommit helt naturligt av bara farten. För att jag vant mig. Och folk tittar på mig som om jag är heeelt störd i huvet. Så att jag gärna skulle vilja säga "ursäkta, men jag har varit i skärgården".. (och dom ba jahaaa förlåt vi trodde du var galen).

Jag hoppas verkligen jag vänjer mig av med det snart.

(bild: transtechsociety.org/blog/)

Men vad härligt! Jag kommer från ett mindre samhälle där man hälsar på alla och tutar på alla man känner från bilen. Ibland har jag lust att göra det i stan också. Det är lite konstigt att man ska anses vara knäpp för att man faktiskt hälsar på en annan människa. Ibland får jag lust att gå fram till någon och säga HEEEJ, gud vad kul att ses! Bara för att se om personen kommer säga att hon inte känner mig, eller om hon kommer spela med. Typ jamen gud vad länge sen, hur är det?..
Du är inte den enda som är anpassningsbar. Svenska folket är bra skådisar :)

Haha, det har också gjort ganska många gånger.. Spelat med när folk ba "heeeej hur äääär det" alltså, och jag inte har nån aning om vem det är... Fast jag gör det bara när jag tror att jag känner igen personen, annars kan det ju mycket riktigt vara nån som luras.

Mitt ex (han med särdeles klämbara finnar på ryggen)kom från en liten by på landet. Tog typ en timme längs små kurviga vägar att ta sig till hans föräldrars hus. Han hejade på alla i bilarna vi passerade genom att lyfta ena handen från ratten i någon sorts igenkännande gest. Senare udvidgade han företeelsen och gjorde så i stort set varje gång vi tog oss utan för huvudstaden. Förvånansvärt många hälsade tillbaka som det naturligaste i världen. Ingen som ville visa att dom inte hade en aning om vem vi var.

haha. Fast dom gör det alltså inte för att vara trevliga utan bara för att dom är rädd att dom känner er. Skitbra.

det är som jag alltid brukar säga. bättre ett hej i stan än heroin i barn.