Det är sjukt att det finns internet i de djupaste jämtlandsskogarna. Här är det underbart.
Snö, skidor, fullmåne, massa mat, sällskapsspel och internet.

Men. Mitt största problem just nu i hela världen är att jag inte hör texten på "Hero". Här i stugan finns det nästan inget annat vi funderar på.

Hur går refrängen?????

Alternativ 1. "I am alive like a star, like a hero"

Alternativ 2. "I wanna lie (som i ljuga) like a star, like a hero"

Alternativ 3. "I wanna lie (som i ligga) like a star, like a hero"

Jag har funderat i snart en vecka.

Jag tycker att det bästa är ligga såklart. Jag vill ligga som en kändis. Men några andra säger att det inte är det.

Min syster är en av dom skummaste människorna jag känner.

Hon är härlig på alla sätt, men har konstiga idéer.

De senaste dagarna har vi åkt längdskidor så det står härliga till. Och Sandra, hon vägrar att åka ner för backar. Och då snackar vi små små små kullar. Blåvägrar. Hon tycker det är asläskigt. Att det går för fort och att vinden viner på ett påträngande sätt.

"Det är ju så mycket att hålla reda på - fyra komponenter. Två stavar, två skidor och allt kan korsas" säger hon.

Nu vore det ju rätt töntigt om hon bara var rädd. Då kunde man bara håna henne på ett normalt sätt. Men... Det är mycket värre än så.

För hon har hoppat både bungyjump OCH FALLSKÄRM  och tycker det är jättekul.

Och så tycker hon att vinden är läskig när hon åker längdskidor.

Så här gör man banansmoothie i mitt hus.

Alla får smaka. Varenda kvadratcentimeter i köket, nästan hela hallen, en liten bit av sovrummet och det studsar på väggarna så att det kommer ända in på toaletten så att dom där också får, även fast det ligger i en lång sväng från köket. Det är jättekul.

Förlåt, jag pallar inte när folk slänger ut youtubeklipp hit och dit. Men detta är så roligt.
(Och jag kommer inte på något att skriva)

Märk väl att hon säger "Now I don´t regret ---piiiip--- his brother".

Min kärlek väger lätt. I går kväll när jag skulle lägga mig fann jag detta.

Bessi, hängd i min telefonladdare.

Först blev jag förskräckt och tänkte att hunden hade läst min blogg och
försökt överbevisa mig. Och verkligen dött.

Sen kom jag på att Linus nog försökte spela mig ett spratt.

Jag kunde inte sluta skratta, men det var mest av lättnad.

Linus: - Lisa Lisa! Vet du vad jag har köpt?

Jag: - Nej.

Linus: - Julskinka! Kolla! Jag preparerar den!



I mars...

Jag tycker att det är lite freaky. Det känns som nån form av våldtäkt på kronologin.

Nattens sömnprat.

Linus: - Lisa gillar du att vara maskot eller?

Jag: - Va? Vaddå.

Linus: - ..... ..............

Jag: - Linus..

Linus: - Äh... tyst.

Jag: - Men.. Du frågade  ju om jag tyckte det var kul att vara maskot. Varför gjorde du det?

Linus: - ....Nej men jag drömde att jag var med min gamla klass, och så kom du dit. Och alla började krama på dig och så. Du blev jättepopulär. Och så frågade jag om du gillade att vara maskot, för du kände ju ingen. Men då sa du nej. Och sen gick vi upp på nåt tak.


Sen somnade han om (inte jag). Och 20 minuter senare gormar han:

- Annikaaa!! Vad jobbar du meeed för jooobb?????


Vad ska han ha reda på det för.. Klockan 5 en söndagsmorgon. Han är helt omöjlig.

Det är kul i skärgården.

Axplock ur helgens konversationer:

Jonas: - Det vore jätteroligt att ha en giraff.

Jag: - Jaså varför då?

Jonas: - Jo, för då skulle man kunna göra hål i taket. Och göra som en bana i taket liksom, så att giraffen skulle kunna sticka upp huvet och gå omkring. Fatta vad kul det skulle se ut på övervåningen. Med giraffhuvudet som åkte hit och dit.

Jag: - Ja.. Jo..

Jonas: - Eller jag vet. Man kan ha en struts också. Och göra tvärtom. För den skulle ju sticka ner huvet på undervåningen.

Jag: - Ja.. Jo..

I natt drömde jag en sak som har fått mig att inse att jag har ett undermedvetande.

Det visste jag väl redan men ibland känns det som skitsnack, att det ligger en massa saker i hjärnan som man inte kommer åt på normala sätt.

Innan jag somnade tänkte jag på att jag har glömt bort hur man orienterar med kompass.
Jag kom bara inte på hur man gjorde. Jag lade inte ner någon möda på att lista ut hur det funkar utan konstaterade det bara och somnade.

Sen drömde jag att alla GPS:er hade slagits ut i någon sorts millenniebugg. All plats i nyhetskanaler och tidningar upptogs av denna viktiga nyhet. Hur kunde det hända, vad ska vi göra nu, kan man någonsin lita på teknik igen.

Man kom fram till att det var nog bäst att alla började använda vanliga kartor och kompass igen, så jag gick någon kurs med min gamle biologilärare Seth. Och lärde mig hur en kompass fungerar.

Han förklarade det jättebra, och det var helt verklighetsenligt. Så nu kan jag.

Men, han kan ju inte ha åkt in i min dröm på riktigt. Så det måste ju ha varit mitt undermedvetna som lärde mig. För att jag innerst inne, i mitt undermedvetna, redan kunde det.



(Bild: Jag ville bara visa upp Salles systersons solglasögon)

Jag ljög förut för Linus.

Han är på kurs i Borås. I´m home alone. Det är därför jag bara levererar inlägg efter inlägg.

När skulle man annars ha tid att ta kort på ostar till exempel.

Vårt telefonsamtal:

Linus: - Vad ska du göra i kväll?

Jag: - Jag ska träna. Skivstångspasset.

Linus: - Jaha, bra.


MOaahahahha. Träna my ass. Jag ska bara sitta hemma och kolla på film.

Mia bjöd mig och Frida på middag hemma hos henne.

När vi ätit färdigt sa Frida: "Vet ni vad? Jag har med mig efterrätt!!!"

Jag och Mia: - Tjohooooo!

Vi tänkte att hon kanske hade med sig ananaspaj, chokladmoussepaj, hjortronpannacotta eller nånting i den stilen.

Men.

Hon gick ut i hallen och kom tillbaka med ACO-kolor.

Innovativt.

Åååh. Jag är fortfarande deprimerad in i märgen efter gårdagens eskapader. Så i dag har jag endast satt mig vid tonårstjejer på tunnelbanan. Hoppats att någon av dem är Erika. Hon skulle ju aldrig nämna nåt om vad hon gjorde på lägret, men ändå.

Men. Det finns faktiskt fler konstiga tjejer på gröna linjen. Som dom som gick på vid Rådmansgatan i dag:

Tjej1: - Det har ju tagit extremt lång tid för mig att komma över Robin.

Tjej2: - Ja..

Tjej1: - Två år typ. Jag har ju varit med en massa killar efter det, men jag har mest känt mig äcklad av dom.

Tjej3: - Har du?

Tjej1: - Ja.. Så jag sa till den här nya killen: "Du är den första som jag inte har blivit äcklad av på jättelänge".

Tjej2: - Va?? Sa du..

Tjej1: - Ja, han ba jaha tack.. Men det är ju en jättestor grej för mig. Att träffa nån jag inte är äcklad av..

Tjej3: - Ja..

Jag rekommenderar att sätta sig bredvid skrikiga tjejer.

Linda gjorde bra ifrån sig i kväll, tycker jag. Men en sak undrar jag. Hur gammal är Bengtzing egentligen?

Man har väl inte lagat så mycket med amalgam om man bara är 33 år? Det är väl ages ago man slutade med det?



(bild: svt.se)