Erkänn att jag hade den perfekta klättraöver9gärdsgårdar-klänningen på midsommar. Som förr i tiden.



Jag glömde dock att lägga blommorna under huvudkudden.

Nu åker jag till Transsylvanien i en vecka!

Jag tror att det ska gå att mobilblogga, annars blir det som det blir.
Puss

Jag har hittat ett polaroidbildprogram. En cool funktion är att det halshugger alla hoppbilder.

Vissa saker är bara så onödiga att säga på svengelska. Det låter ju mycket bättre att bara säga simma.



Dessutom: "Jag har aldrig varit så här trött på hur länge som helst" känns lite schizo om man frågar mig.

Angelica och jag gjorde en jättebra deal nyss. Hon fick hockeypulver av mig, och jag fick känna på hennes bröst medan hon åt det.

Brösten är världens mysigaste. De flesta på förlaget brukar då och då gosa med dem. Jag tyckte det var jätteskumt i början, men nu är det som en slags del av en rutin man följer. Man jobbar, hämtar kaffe och klämmer lite på Angelicas bröst. Inget konstigt med det.

Emmylish tipsade mig om att man även kan göra test HUR man kommer att dö. Så jag gjorde två stycken olika tester för att minimera felmarginalerna och säkerställa orsaken till min död.


Test 1.



Test 2.

För två månader sedan gjorde jag ett facebooktest som avslöjade att jag skulle dö den 29 juli. Alltså i dag:




Jag skrev in det i min kalender, och livet delade liksom in sig i två epoker. Före döden och efter döden. Jag var tvungen att börja tänka strategiskt för att maximera livsglädjen den återstående tiden. Boka in tandläkarbesök och cellprovtagning efter och förlägga semestern före och sånt.

Nu var det länge sedan jag tänkte på det. Men NI har inte glömt!






Undrar hur jag kommer att dö. Om man får ha några preferenser vill jag inte dö kvävningsdöden.

Jag var hos Liza igår.


Kapitalistbilden försvann på upphovsrättsägarens begäran. Jag älskade den som sagt, och tyckte så klart inte att de var svin. Needless to say, men.

Den riktiga mamman och Iggy


Jag var barnvakt åt Iggy igår. Han är ett sånt där barn som alla stannar och gullar med bara för att han har så mycket hår. Det är tydligen något eftersträvansvärt. Alla kommer fram utom de andra mammorna som sitter med hårlösa tvååringar. De är superavundsjuka och stirrar men säger inget.

Självklart låtsades jag att Iggy var mitt barn.

Gina tricot-kassörska: - Nämen GUUUUUUUUD vilken söt unge..

Jag: - Ja.. haha.. Tack..

Gina tricot-kassörska: - Hur gammal är han?

Jag: - Jag fick honom för nästan tre månader sedan. Han har vuxit så mycket.

Gina tricot-kassörska: - Ååå han har ju så mycket HÅÅÅÅÅÅÅR. Du måste vara stolt.

Jag: - Ja!




HM-kassörska: - Asså han har ju så mycket HÅÅÅÅÅÅÅÅR.

Jag: - Jo, jag vet, det är kul.

HM- kassörska: - Hade du också det när du var liten eller var det pappan?

Jag: - Nä det var jag. Jag hade JÄTTEmycket hår. Typ som han..

Alla gick på det.



Fejkmamman

Nattens sömnprat:

Linus (jättearg): - Men är du helt DUM I HUVET?

Jag: - Va jag? (Eh nä)

Linus: - Du kan ju inte SNORA NER HELA LAKANET? Det är ju alldeles nytt, så otroligt dålig stil.

Jag: - Vakna, vem pratar du med?

Linus: - Martin.

Jag: - Vad gjorde han för nåt?

Linus: - Han tog ett helt nytt ihopvikt lakan och snöt sig i det. Och han var jätteförkyld.

Jag: - Han är ju helt dum i huvet, Martin.

Linus: - Mm..

Det finns en sjukt sjukt rolig tjej.

Sandiza Hotpants heter hon. Läs det här och första meningen i det här inlägget, så har ni en bra bild av henne.

Det började spöregna när jag och Magda skulle cykla hem till henne igår. Vi fick två sopsäckar av en jättesnäll tjej.
En kille skrek SOPA! efter mig. Det var väldigt kul tyckte jag.




Det får plats typ tre av Magdas pannor på min panna.


Sen stekte Magda ägg och lade på hårdbröd. Men jag tål inte tomater så hon fick mina tio.


Vi blev inte mätta så Magda fortsatte steka. Det var en väldigt högtidlig stund:

Jag träffade Mia och min tre månaders gudson Iggy igår.


Hon får dricka vin nu.


Lite i alla fall.


På söndag ska jag vara barnvakt. Hon ska ringa en gång i halvtimmen för att kolla om jag fortfarande är med honom.

Jag cyklar ju överallt.

När jag började för något år sedan var jag jätterädd för trafiken och alla människor. Jag stannade vid alla rödljus även när det var meningslöst och för små hundar och piffiga tjejer med högklackat som gick på cykelbanan. Tog långa omvägar för att inte vara till besvär. På sin höjd sa jag plingpling, för jag tyckte det lät för aggro med ringklockan.

Det var tider det.

Nu är jag en trafikfara av rang. Jag stannar uppenbarligen inte ens för kändisar.

Jag blir bindgalen på stöddiga promenadfolk som tror att de är existensberättigade på cykelbanan. De som inte flyttar på sig TROTS att jag plingar flera kilometer därifrån. Oftast män i 50-årsåldern. Jag kör alltid nästan på dem för att de ska lära sig en läxa. Jag swischar förbi nära nära som en smekning av döden och skallrar lite i tänderna för att illustrera och framkalla ångest.... (ok kanske inte det sista)

Igår åkte jag på götgatan, och ser en gubbe gå omkring med en stor dörr på cykelvägen.

Jag plingar och han vänder sig om så att dörren hamnar liksom tvärsöver vägen. Alltså den mest ineffektiva lösningen i mannaminne.

Jag vägrar som vanligt stanna, för han har fortfarande tid att flytta på sig. Vilket han gör snabbt som blixten och allt är frid och fröjd.

Tills.

Hans kompis skriker till mig:

- Du har inte tänkt på att du kan STANNA??? KOOOOSSAAA!!!

Jag blir helt ställd. Kossa?

Eftersom jag är lite långsam i huvet (som kossor kan vara) kommer jag på efter typ tio meter att jag inte kan låta honom vinna, så jag vänder mig om och råmar.

- MUUUUUUUUUuuuuuUUUUUUU!!!!

Det tar ju lite udden av det eftersom det kom alldeles för sent. Men ändå. Jag vann!

Så här ser det ut när jag är ute med mina kollegor. Alla andra har trendskor. Jag har träskor.



Jag tyckte det var sjukt coolt att skära mig. Att döma av hur många bilder jag lägger upp på blodet.


Snyggaste cheferna i världshistorien. Karin och Jessica. Så här gör vi urbana tjejer. Solar på trottoaren.


Angelica drömde en rolig dröm om mig i natt. Kan man läsa på hennes blogg. Eller hon minns inte om det var jag, men antagligen.

Konversation på jobbet:

Kollega 1: – Jag kan inte stoppa in tamponger. Det bara går inte.

Kollega 2: - Men använd glidmedel då.

Kollega 3: - UUääääkkk.

Kollega 2: - Ja, men det finns vissa som gör det. Jag har tyvärr inte det problemet, men vissa som har skitlite mens gör det.

Kollega 1: - Jahaaa, för att du har så mycket mens.. Jag trodde du menade ”jag har tyvärr inte det problemet” för att du har ett jättestort hål.

Kollega 3: - Det trodde jag med. Värsta bautahålet. Synd att du fortsatte meningen.

Kollega 1: - Haha, att ligga med dig är som att kasta in en klubba i ett garage. …….. Som att vifta med en gurka i globen. Når sittplats 38 på sin höjd.

Kollega 2: - Mmmm..


Åååh (trängtansfullt). Det hade varit så sjukt kul om hon hade sagt "jag har ju tyvärr inte det problemet" för att hon så gärna ville ha ett mindre hål.



Ps. Det kan även vara så att jag är en av dessa.

(en av dessa kollegor alltså, inte en av dessa med stort hål)

Rebecca fick stora dåndimpen när hon såg denna bild i en skvallertidning.
Hon var säker på att det var jag.






På A svarar jag nej. På B svarar jag också nej. Man kan aldrig vara helt hundra.
Men sist jag kollade efter hade jag inte flerfärgade vårtgårdar med kaststjärnemönster.
Men som sagt, man kan aldrig vara helt hundra.

Jag: - Hej! Vad gör du?

Magda:  - Jag ska vara barnvakt snart.

Jag: - Men vi skulle ju bada i dag.

Magda: - Eh. Nä. Jag ska vara barnvakt.

Jag: - Men.. Det har ju varit bestämt sen flera dagar att du och jag skulle bada.. Vid klipporna.

Magda: - Näe??

Jag: - Okej jag har visserligen inte sagt något till dig om det men..

Magda: - Näe.. Precis.


Jag tycker hon är extremt dålig på att kommunicera. Får ju skärpa sig.

Min kollega Hanna har bott i London i 4 år och är skitbra på engelska. Det är inte kul, för hon vinner alltid när vi bitchar. Bitcha måste man ju göra på engelska.


Hanna: - Haha Lisa, jag satt och lyssnade på min Ipod nu. Och så helt plötsligt kom det en humla som åkte förbi mitt öra. Och jag började vifta och ha mig. Men sen upptäckte jag att surrandet var i musiken. Jag viftade alltså helt i onödan.

Jag: -  Thats because you´re a jerk.

Hanna: - Ursäkta....? Jerk? ........

Jag: - Ja. Jerk.

Hanna: - Menar du inte dork.

Jag: - Jo just ja. Vad betyder jerk då.

Hanna: - Skitstövel. Det passade ju inte riktigt in.

Jag: - Jaha... Näe.

Förlåt min orgie i ADHD-videor nuförtiden, men det är så här det blir när man är stuck i en stuga långt ute i skogen.

Här är Faster Gabriel och Coriander, Faster Gabriels barnbarn.

Martin och Liza är de käraste jag känner. De hittar konstant på episka medeltidskärlekssånger till varandra.

Jag brukar lova saker för att sporra mig att hålla det jag lovat. (den meningen lät logisk när jag tänkte den i huvet)

Jag har lovat att lägga upp älgstråketbilder nu när jag varit på Britney-konsert (skitbra. Det bästa var nästan att Natacha Peyre och Dhani satt framför mig). Men batteriet till kameran dog faktiskt just nu så det blir inga bilder.

Plan B:

Jag håller visst ut lillfingret även när jag håller i barn.

Jag och Alva

Martin och Liza har kommit på en speciell sorts puss som heter kugghjulspussen.
Här kan ni steg för steg lära er hur man gör.

Okej nu är jag med i matchen igen. Jag har inte haft täckning ens i mobilen sen i tisdags, men jag uppskattar ert trånande.
Jag, Linus, Martin och Liza har varit i Älgstråket i Jämtlands urskogar.

Jag lägger upp bilder sent i kväll, efter Britney-konserten.


Så länge kan jag dela med mig av något av det bästa jag vet.
Nämligen jag och Liza när vi dansar töntdansen och sjunger musikalsång och skriker av glädje och ser jättelyckliga ut.

Att vara töntig och lycklig är bland det mest provocerande som finns om man bor i Stockholm.
Därför måste man passa på när man är in the country. Typ i Gävles utkanter på en parkeringsplats.





Observera tjejen som smäller igen dörren framför näsan TROTS att vi sa ursäkta och var jättejätteartiga.
Hon tyckte nog att vi stötte på hennes kille. Det kanske är så man stöter på varandra i Gävle.

Hej.
 
(jag skriver visst alltid hej när jag har dåligt samvete för att jag inte skrivit på länge. Som om jag är rädd för er och försöker blidka genom att vara artig)


Nu är jag i Norrland. Jag kommer most definitely inte att ha det minsta täckning eller internet förrän på söndag. Bara det jag skulle säga. 


Och så lite Norrlandsinformation:

I Lappland går de kåta in och kåta ut.

Hej, jag är i smålands skogar utan internet.

Eller, det tar 10 minuter att få upp en sida. För att komma till denna sida tog det 40 minuter. Orka, säger jag.

Man kan ju tycka att jag borde ha kunnat komma på något att skriva under all denna tid. Men det har jag inte, eftersom jag flödat över av bitterhet på datorn.


Det får bli en gammal nattens sömnprat.

Linus: - Vi måste sitta ute och äta i dag.

Jag: - .... Va... Ja, det kan vi väl.

Linus: - Det blir faktiskt varmkorv till lunch i dag.

Jag (raljerande): - Nämen vad trevligt.

Linus (genuin)(sover fortfarande): - Ja, väldigt trevligt faktiskt.

Vi har fått brev från snuskgubben igen!!




Jag beklagar att det är svårt att fokusera Cissi och annat.

Det hela slutade väldigt naturligt med att jag gifte mig med honom.


Och Magda gifte sig typ med pappan.