Apropå incidenten med afrikanerna blev jag påmind om andra tillfällen då jag försökt ge komplimanger som i stället tett sig som knivhugg rakt i mellangärdet.

Till exempel. På fotbolls-VM i Tyskland i somras höll jag och mitt gäng på att dansa oss gula och blå (det var vi iofs redan) på ett stort torg efter nån sorts match som gick bra för Sverige (jag är ingen fotbollstjej).

Och det var inte bara svenskar som dansade, utan även alla andra sorters människor. Inklusive en snygg 30-årig tysk man i rullstol. Han var astrevlig och härlig och förlamad från midjan och ner men dansade ändå runt på hjulen. Jag blev extremt pepp och sa såhär:

Jag: - Åh vad roligt att du är så glad och dansar!

Han (blänger): Varför skulle jag inte göra det?

Jag (fattar först nu att nåt är fel - nämligen jag. Inser också att det är försent att rädda situationen): - Hm alltså, jag tänkte... att (fel att bara lämna konversationen och fortsätta dansa liksom) .. Nej men...

Killen: - Tycker du att man borde vara olycklig bara för att man sitter i rullstol?

Jag: - NEJ!

Som om inte det är tillräckligt fortsätter jag i ett desperat försök att återvinna nån sorts värdighet åt oss båda:

- Jag menar bara, jag har till exempel jobbat mycket på hemtjänst och folk som sitter i rullstol är ofta skitarga! Men alltså du är ju ung! (och därmed borde du vara ännu mer bitter)....