Linus: - Bzzzzzz. Men åååh. BZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZ.
Jag: - Mmmva? Vad håller du på med.
Linus (börjar fäkta och slå sig själv på knäna): - Bzzzzz.
Jag: - Seriöst. Vad gör du.
Linus: - Inget.
Jag: - Jo.. Vad gör du. Vem pratar du med.
Linus: - Men.... jag var med i Sagan om ringen.
Han var "med" i Sagan om ringen. Och han var säkert inte ens ett bi. Känner jag honom rätt träffade han bara ett bi och försökte prata på biets språk. Sån är han.
En gång började han prata på låtsasryska i sömnen. För att han träffade en ryss och skulle vara snäll.
Linus: - Men åååh vad håller du på med. Man kan faktiskt inte hålla på och hålla för näsan när man hoppar i.
Jag: - Men jo. Jag får ju vatten i näsan annars.
Linus: - Nej, det är bara för att du lärde dig det när du var liten. Du får inte det egentligen. Om vi får barn nån gång ska dom aldrig få hålla på och hålla för näsan.
Jag: - Mäh. Du har ju bara en massa machokomplex för att du ska vara så övertuff hela tiden. Tänk om vi får en skitmesig liten kille som alltid måste hålla för näsan. Och du inte kan omvända honom för att han är rädd för dig och dina machofasoner. Vad ska du göra då kanske?
Linus: - Då ska jag skicka honom på boarding school.
Jag: - Ja.. jag vet. Det händer ju inget. Vi kan ha en till intervju med dig.
Little Magic: - Ok.
Jag: - Vem gillar du mest i Gossip girl?
Little Magic: - Chuck utan tvekan.
Jag: - Berätta om när du såg en död människa.
Little Magic: - Jag var på kickoff med mitt jobb och seglade i skärgården. Mitt ute i havet skrek Björn "det ligger en döing i vattnet". En man flöt upp bakom båten. Han hade byxorna vid knävecken och hade nog ställt sig upp i nån båt för att kissa och ramlat i. Han låg såhär:
- Vi ringde kustbevakningen och de kom dit med helikopter. Han hade varit död i ungefär en timme. Så det blev en kickoff med twist. Vi söp nog ganska mycket sen.
Jag: - Pratade ni om döden.
LM: - Njäe.
Jag: - Har din uppfattning om mig förändrats sedan vi började jobba ihop?
LM: - Ja radikalt.
Jag: - Mina sämsta sidor?
LM: - Din förmåga att kasta saker i marken, ofrivilligt.
Jag: - Har jag några positiva sidor?
LM: - Gud vad svårt. Det var mycket lättare att säga för en månad sedan. Om alla människor är färger så är du.... Mintgrön.
Min no 1 hjärnskakning inträffade när jag cyklade med Frida en gång.
Frida
Jag skjutsade henne utför en backe. Cykelkedjan var sjukt opålitlig och brukade låsa sig ibland.
Vi var lite skraja så jag cyklade ännu snabbare (tyckte det var coolt med live fast die young).
Sen minns jag inget mer.
Cykeln tvärnitade i alla fall, men inte vi. Jag flög över styret och landade med huvet i asfalten och Frida landade på mig. Jag blev medvetslös och Frida skrek tills ambulansen kom.
På sjukhuset vaknade jag upp och fick spasmiska ryckningar och tuggade fradga som en kamel. Och gjorde klassikern om och om igen i något dygn. Ni vet "Var är jag, varför är jag här, jaha jaså. Jag ramlade..... Var är jag, varför är jag här, jaha jaså cykeln.... Var är jag, vaddå.. vad gör ni här. Mamma.. Var är jag... Pappa.. nej jag har inte frågat förut. Det vet jag väl bäst själv". Helt puckad.
Det märkligaste, såhär i efterhand, är ju ändå fradgan.
Hur kan det uppstå fradga bara sådär?
Tänk om det är så att alla människor har en lattevisp inbyggd i gommen. Den kommer ut och vispar salivet så att olyckor ska se mer dramatiska ut, så att man verkligen får hjälp. Som en överlevnadsgrej. Kroppen är ju komplicerad vet ni.
Fråga mig inte hur jag lyckades ha huvudet mellan locket och lådan när locket blåste ner. Jag hade till och med skojat om det innan. "Haha, tänk vilken otur om man skulle ha huvudet mellan där, precis när locket blåste ner. haha. vilken sjuk idiot det skulle vara". Det syns inte på filmen men locket var tungt som en elefant.
Jag får hjärnskakning ungefär lika ofta som normala människor biter sig i tungan.
Vad är det med mig. Jag bara gör illa mig hela tiden.
Mina ben till exempel. Alla andra tjejer får snygga ben på sommaren. Jag får ben smockfulla av blåmärken och sönderkliade myggbett PÅ lårkakorna och stora djupa skärsår långt ner i benmärgen.
Om det ändå vore för att jag var en tuff, aktiv och sportig tjej. Men jag är ju inte det. Jag är bara klantig.
Jag jagade inte mindre än tre igelkottar när jag cyklade hem i går. (jag hoppade av cykeln alltså och gick efter dem)
De bara kryllade överallt (vet inte om tre stycken är kryllning, men jag tror det). Så söta.
Jag brukar jaga kaniner men det är ju inte så vanligt att igelkottar härjar så man måste ju passa på då också. De behöver väl motion som alla andra ;-)
Det var inte så populärt kan jag säga.. Folk är så stingsliga. Jag ville ju egentligen bara få en bra bild på de små djuren, men barn börjar kalla en onda djurplågarhäxan bakom ryggen och vuxna vänder bort huvet i vredesmod.
Jag: - Hahaaa oj. Hör på den... Enligt en undersökning som tidningen Dagen låtit göra, tror en tredjedel på reinkarnation. Och 42 procent av folk under 24. Det är ju massiva mängder. David tror du på reinkarnation?
David: - Nehej du.
Jag: - Jocke, tror du på reinkarnation?
Jocke: - Neee. Roffe och Annica tror ni på reinkarnation?
Annica: - Nääää.
Jocke: - Men en tredjedel gör ju det, och varken jag, David eller Lisa gör det. Då måste det ju vara du.
Annica: - Nää. Det är Roffe.
Roffe: - Neeee.
Spörsmålet spred sig som en löpeld över hela redaktionen och ingen ville erkänna.
Det innebär att en tredjedel här inne är stora feta lögnhalsar. Känns bra.
David Lillemägi: - Jag intervjuade Ebba Hultkvist en gång.
Jag: - Äre sant. Åh. Vad sa hon?
Lillemägi: - Det blev jättedålig stämning redan från början. Det var när jag var på Värnpliktsnytt, och då skulle man börja alla kändisintervjuer med "Vem fan tror du att du är?".
Hon såg att jag hade skrivit det på mitt papper, innan jag ställt frågan, och ba "va...... ska du fråga mig det?". Ja ba "Ja... Öh...Vem fan tror du att du är?". Sen blev allt ju bara hur konstigt som helst.
Det måste ha varit ett helt gudomligt ögonblick. David ser så sjukt snäll och vän och blid ut. Och så kläcker han ur sig det till ännu vänare och blidare Ebba.
Vad kul att du tror att jag menar allt jag skriver, Jebus. Att jag får ADHD när jag träffar kändisar, att det sprutade blod över en hel vägg när jag skar mig på en spegel, att jag hellre än att säga "allt är ball" kräks ut mina inälvor och matar schakalerna.
Jag överdriver ibland. Jag vet vad psykos betyder, och jag började inte hallicunera, höra röster och gå bärsärkagång med järnspett mot folk på redaktionen när killen skrev "allt är cool", om det nu är fler som har missförstått.
En sak. "Jebus" stavas inte som du uttalar det. Det stavas med R.
Det är med stor glädje jag i dag konstaterar att jag inte blivit kändisimmun som jag befarat.
Jag fick nämligen hjärtklappning av Felix Herngren nyss.
Så skönt. Jag rodnade, tappade en macka, blev torr om läpparna, sa töntiga saker som jag ångrade direkt och visste inte var jag skulle göra av händerna.
Christine och David. Kuriosa: David Hellenius har sjukt gigantiska och
stiliga biceps. Jag tror han spänner dem extra i sändning.
Anledningen är att jag fick ett mail från en person jag ska träffa snart. Jag känner honom inte, och jag vill inte heller lära känna honom. Jag vill inte ens träffa honom. Så här skrev han nämligen:
"Hello,
Allt är cool."
David tycker att jag överreagerar å det grövsta, och jag känner mig lite känslig och ömklig i dag. Men kan folk ALDRIG FATTA att man inte kan säga så? Speciellt inte i ett jobbrelaterat mail. Jag mister ju all respekt för honom.
Allt är ball, allt är cool. Usch.
Allt är ballT, och allt är coolT heter det. Coolt och ballt. Inget annat.
Alla man pratar om detta med håller med, så hur kommer det sig att den andra varianten inte dog ut med dinosaurierna?
En gång förlorade jag ett vad, och var tvungen att i seriösa konversationer med främlingar säga "jaha, vad ball", och liknande, minst fem gånger under hela kvällen. Jag klarade det inte. Jag skulle hellre kräkas ut mina inälvor och mata schakalerna med dem.
Men, som sagt, jag är ju lite ömklig i dag.
Uppdatering:
Jag hade en sorts teori om att det är riktigt dåliga människor som säger "allt är cool". Men killen var den skönaste och coolaste människan jag träffat på länge. Vad gick så snett??? undrar man.
Det var nära att jag varnade honom för att ge en så missvisande bild av sig själv och förstöra potentiella relationer på det sättet
Tjej i tvättstugan: - Är det här dina trosor eller? (ett par gamla fula)
Jag (ljuger): - Eh.. nej. (bättre offra än skämmas)
Tjej: - Nähä, men de låg kvar i tvättmaskinen. Det var väl du som tvättade innan?
Jag (shit shit shit): - Eh.. Ja.
Tjej: - Men de är inte dina...
Jag: - .......... (två sekunders betänketid)......Hahaha (nervöst).. Jo. Förlåt. Jag vet inte varför jag sa nej.. Det var bara något pinsamt med att äga de där fula.. gamla...tror jag.
Tjej: - Hahahha.
ÅÅÅh. En förutsättning för att man ska kunna ljuga i krissituationer är väl ändå att man har en förmåga att tänka konsekvent.
Vanligtvis känner jag ju en ofattbar stor hybris när jag ska intervjua kändisar. Jag brukar liksom tappa fattningen helt och det är en ganska skön känsla på nåt sätt. Jag får kärleksanfall, andas onormalt, får Attention deficit hyperactivity disorder, kan inte äta, skakar med pennan och flackar med blicken. Ringer folk sen och skryter och härjar.
Folk brukar säga "jaja, fjortis, det där går över när du har träffat tillräckligt många".
"My ass" svarar jag då. "I will die from heartattacks meeting Johnny Depp". Vilket kanske fortfarande är sant.
Men i dag. Var jag kolugn. Satt där och softade. Brolle med sina brillor och jag med min helt stilla penna.
Så sad.
Men han var så sjukt mycket snällare och roligare än jag väntat mig. Fattar bara inte varför han måste posa sådär.
Men det är inte det som är grejen. Jag gillar honom, speciellt efter idag (men fattar fortfarande inte poset).
Jag är bara rädd att jag håller på bli kändisimmun. Saken är den att det har nog aldrig spelat så stor roll om jag gillat eller inte gillat. Jag avgudar med hela min varelse utan hänsyn till person, bara det är en kändis.
Och Brolle gav mig en björnkram och luktade jättegott. Och när jag inte bröt ihop och svimmade av det är det något som inte är som vanligt. Något som är fel.
När vi ändå är så himla inne på pissoarer vill jag dela med mig av mitt favortittips: Nämligen att smyga in på en pissoar på ett ställe med halvmycket folk, när det inte är nån där och pinkar. Och så lägger man i ett par tre guldtior i rännan!
Sen står man en bit bort utanför och checkar läget. Då och då tittar man in och kollar om någon har plockat upp tiorna.
När någon har gjort det, och man vet vem det är, kan man kalla honom "Kiss-äckel" för resten av kvällen, och resten av livet om man vill. Om man inte vet vem det är kan man kalla alla på hela stället Kissäckel. Borde bli en minnesvärd kväll.
Jag har alltid undrat vad killar gör på pissoarer. Förutom att pissa då.
Tycker man inte att det är det minsta pinsamt att slänga upp sin snopp på kanten, och lite awkward se alla andras snoppar?
Och det måste ju stänka upp kiss på andras snoppar ibland. Vad gör man när det händer kanske. Och pratar man med varandra och vad pratar man i så fall om? Säger de någonsin "åh vilken fin snopp du har" eller "vad har du för konstig prick där" eller "har du inte funderat på att omskära den där förhuden".
Joel delar med sig lite av hur det är att pissa i en pissoar:
Jag: - Maida Vale!! I used to live there five years ago! (i London)
Killen: - Really? Such a small world. Where?
Jag. -Close to Warrington pub.
Killen: - Really? Me too! We´ve probably seen eachother several times!
Jag: -I know! So why are you in Sweden?
Killen: - We are seventeen guys here doing a bachelortrip!
Jag: - Aha. And why Sweden? (förväntar mig "all the pretty girls blablablasblala")
Killen (seriöst) - Because we loove the nature here. All the forests and the really nice mountains.
Jag: - Haha. I cant believe you´re bullshitting like that. A bachelortrip to watch trees? Not foolin me.
Killen: - What do you mean?
Jag: - You´re in Sweden to hunt swedish girls. You english people are too polite for your own best.
Killen: - No, it´s true.
Jag: - Aha. So what "nature" have you seen?
Killen (börjar tycka jag är dryg): - First we went hiking in Lappland for several days. Then we went all the way down to Värmland and went rafting. We saw beavers and did some fishing.
Alexander, Björn, tjejer. Foto: Lina Van Der Weyden (har gett mig tillåtelse att publicera)
Badpojkarna söta. Foto: Lina Van Der Weyden
Enligt en undersökning som Amelia gjort var Björn Gustafsson den man kvinnor mellan 16-29 helst ville kela med på midsommarafton. Och Mia min Mia blev den lyckliga!
(inklusive överdrift)
Det som är roligast är att Alexander Skarsgård och Björn Gustafsson hänger. Hur kommer det sig liksom. Antagligen så här:
Alexander: - Tja, det är Alexander Skarsgård.
Björn: - Åh tja.
Alexander: - Jo, jag tänkte nu när du är utbränd och så, vill du åka på lite semester med mig?
Björn: - Men vi känner ju inte varandra.
Alexander: - Nej, men du är en av oss nu. Känd. Vi kan åka till Los Angeles och supa.
Björn: - Men jag har ju en image i Sverige att jag inte super.
Alexander: - Jajaja, skit i det. What happens in LA stays in LA. Ingen kommer sprida något rykte om att du ser full ut på några bilder på Facebook.
Björn: - Nej, det är klart. Då kör vi så det ryker!!
Tack till Lina för bilderna!
uppdatering:
Jag har fått klagomål från en av de drabbade, som menar att kombinationen text och bild kan missförstås å det grövsta. Så jag vill härmed klargöra att konversationen är helt och hållet påhittad och inte har någon verklighetsförankring, samt att jag gillar båda två killarna asmycket. Björn var tydligen spik, och Alexander lugn och fin.
David: - Jag drömde en jättehemsk dröm. Mina kompisars småbröder och deras kompisar höll på och jagade mig och var jätteläskiga. De stod utanför nåt fönster och bankade och ville döda mig.
Jag: - Oj.
David: - Och sen skulle de hem till min mamma och då blev jag jätteorolig och sprang dit. Hon satt på nån stol och såg ledsen, död och läskig ut. Sen lyfte hon på huvudet och sa "jag fick in ett bra slag". Vad betyder det?
Jag: - Det där med att kidsen jagade dig har att göra med att din ungdom håller på att jaga ifatt dig. Du är bara 21 år gammal men har flyttat från en småstad till Stockholm och har jobb och lägenhet. Du börjar känna att det är saker du inte har hunnit med att göra. Blivit vuxen för snabbt. Att de bankade på fönstret är för att du har ett barn inom dig som bankar och vill bli utsläppt.
Att din mamma satt och var ledsen är för att du flyttat från henne och är orolig att hon saknar dig. Och du har lite dåligt samvete för att du inte är där. Kan det här stämma?
