Jag har inte känt mig så missuppfattad sen jag var 15.
I går på tunnelbanan satt jag bredvid en gubbe.
Vid rådmansgatan gick två snoriga små barn (inte som på bilden utan normalsnoriga) och deras farmor på och ville sätta sig på de tomma sätena mittemot.
Jag tänkte då: "aha dom är tre, och det finns bara två säten, alltså kan jag flytta på mig".
Det tar ju en stund att gå från tanke till handling när det gäller något så självuppoffrande, så när jag hade rest mig hade de redan satt sig och farmorn hade ett av barnen i knät.
Då tänkte jag: "aha, ungen sitter i knät, det går ju bra kanske men nu står jag redan upp och måste flytta på mig (för att det inte ska bli pinsamt)"
Så då satte jag mig på sätet över gången.
En av ungarna sneglade länge på mig och sa sen:
- Varför satte hon sig där?
Varpå farmorn svarade (högt så att jag (och resten av vagnen) skulle höra):
- Därför att hon är lite snorkig!
Hon trodde typ att jag tyckte att jag var för fin för snoriga barnen.
(bild från bp3.blogger.com)
I know who will never åldras med värdighet.
På Koh Phangan (söder-thaiställe):
Jag (lägger mitt visakort på baren): - Hej! Jag vill ha en öl.
Bartjej: - Okej, har du leg?
Jag: - Eh.. till visakortet? Nej men jag har pinkod om du nu behöver det.
Bartjej: - Duh. Nej. men hallå. Alltså. Du ser knappast ut som 18.
Jag: - Hahaha du skämtar med mig aprilo. Jag är 28. Men jag kan hämta leget.
2 minuter senare.
Jag: - Här.
Bartjej: - Det här är ju ett falskpass.
Jag (letar efter filmkameror bakom disken men sen kommer jag på att jag är ju ändå inte kändis så varför skulle nån vilja lura mig i tv):
- haha va?
Bartjej: - Ja, det är ju inte du på bilden.
Jag: - Eh.. jo.
Bartjej: - Säg ditt personnummer snabbt.
Jag: - 790223 ----.
Bartjej: - Var är du född?
Jag: - Brunflo.
Bartjej (granskar mitt ansikte närmare): - Okej låt gå då. Men du ser faktiskt inte 18 ut. Men när du ler har du ju kanske lite linjer.
Ja ba va..........
Jag blev fruktansvärt upprörd.
Absolut inte för att hon tyckte att jag såg 17 (eller 16,14, 9?) ut, det är bara i sin ordning och trevligt. Det jag blev upprörd över är att hon sa att jag hade "linjer"...
JAG HAR FOR F:S SAKE INGA LINJER!!
Du kan i alla fall glömma att det är DU som får 2 kronor för mig.
Unge: - Hej.
Jag: - Hej jag heter Lisa och ringer från *tidningens namn* är din mamma hemma?
Unge: - Ja men hon lagar chicken meat.
Jag: - Va? Vad är chicken meat för nåt?
Unge: - Vaddå varför undrar du det?
Jag: - Nej men jag undrar bara.
Unge: - Ja men det ska väl du skita i, du är ju bara en sån som ringer och stör mitt i maten.
Jag: - Va? Varför är du så arg?
Unge: - Jag är inte arg, men du är pantad.
Jag (vid det här laget har jag satt på högtalaren så att kollegor hör honom):
- Hallå. Jag är faktiskt inte pantad.
Unge: - HAHHAHHAHHAHHAHHAHAHHAHAHHAHAHHAHHAHAHHAHA
Jag: - Varför skrattar du så mycket?
Unge (ADHD-factor 2 billion): - För att du är så pantad.. HAHHAHAHHAHHAHAHHAHA.
Även om jag var pinsam OCH hora skulle de ju inte veta det.
Jag: - Hej jag heter Lisa och ringer från *tidningens namn* jag undrar om jag får bjuda på tidningen i ett halvår alla vardagar?
Tant: - Jaha (med sista a:et jättekort, sådär fisförnämt)! Så bra då att ni bjuder även dom som redan har tidningen!!!
Jag: - Åh, nej tyvärr jag kan faktiskt inte bjuda om du redan prenumererar.
Tant (sur): - Nähä (med sista ä:et jättekort)! Men det här var ju fruktansvärt pinsamt gjort av dig.
Jag: - Va? nä?
Tant (till attack): - .............Nähä (med sista ä:et jät...ja ni fattar...)! Så du tycker inte att det är pinsamt?
Jag: - Nej jag tycker inte att det är pinsamt gjort av mig. Jag får inte sälja till dom som redan har.
Tant: - Men det är ju alldeles fruktansvärt pinsamt av dig.
Jag: - Men jag tycker inte det.
Tant: - Men du är representant från tidningen och ringer hem till mig och säger att du ska bjuda mig och sen tar du tillbaka ditt erbjudande helt plötsligt.
Jag: - Ja, å tidningens vägnar är det verkligen pinsamt, men jag är inte pinsam.
Tant: - Det tycker jag.
Jag: - Ja, jag vet. Men jag tycker inte att jag är pinsam.
Tant: - Jag har ingen lust att diskutera detta längre, vi kommer ingen vart.
Jag: - Nej (no shit), det gör vi inte. Ha en jättetrevlig kväll.
Tant: - Mmm.
Man får faktiskt aldrig vara otevlig mot en kund, men jag kan bli sjukt förnärmad av såna där påhopp. Jag är inte pinsam och därmed basta liksom. Ibland skriker folk i luren att jag är en hora, och det är nästan så att jag tar åt mig då också. Fast jag inte är en hora.
(bild från www.angelfire.com)
Min hetsigaste vän.
Samtal med en kompis:
Kompis: - Alltså allvarligt talat. Japaner är väl ganska korkade?
Jag: - Varför skulle de vara det?
Kompis: - Nämen jag vet inte, dom verkar bara vara det. Dom beter sig som barn. I alla åldrar. Spattiga liksom.
Jag: - Men dom är ju sjukt bra på högteknologiska saker.
Kompis: - Ja, men ändå. Dom verkar korkade. Om man jämför med svarta till exempel. Dom har ju i alla fall någon sorts stolthet.
Hon måste verkligen ha synat mina nedre regioner.
I morse på väg till tunnelbanan blev jag stoppad av en tjej.
Hon: - Hej. Du, du har glömt att ta bort prislappen.
För min inre syn såg jag hur det hängde en stor skylt på ryggen som det stod typ "Kappahl" på (inte för att jag någonsin handlat kläder där men...). Jag började genast searcha min outfit men avbröts snabbt.
Hon: - Nej! Under skon! Den vita lappen är kvar.
Ja ba: - Jaha, oj hoppsan tack (och låtsades bli lite upprörd på mig själv).
Sen blev jag upprörd på riktigt. VEEEEM BRYYYYYR SIIIIG??? Om en sketen liten klisterlapp UUUUUNder skon?
Seriöst. Är det helt plötsligt nåt man ska hålla på och tänka på? Tänker folk på att plocka bort dom? Dom gnuggas väl bort av sig själva när man går omkring? Eller har jag nån sorts låg levnadsstandard.. Jag vet att jag inte filar mina naglar och rakar benen så ofta men hur fresh ska man behöva vara för att folk inte ska störa sig?
