För ett tag sedan var jag ute med några på jobbet. Jag hade sagt nån gång till dem att jag kan bli ganska konstig om jag dricker. Typ börja prata hejdlöst om skumma grejer och säga elaka saker och göra ännu elakare saker.

Jag överdrev så klart ungefär en miljard procent, men min chef hade tydligen gått igång på det där och såg till att vinet flödade.

"Det här gör vi för att Lisa ska börja prata konstigt snart" sa han och de andra nickade förväntansfullt.

Det var bara det att ju längre kvällen led, och ju mer chefen fick i sig, destu mer tog HAN över rollen som den konstiga.

Till sist var han dyngrak och kunde inte komma in på ställen längre. Vi blev nekade i alla dörrar kring Stureplan: "Han - er kompis där är inte välkommen"

Så. Mina kollegor sa "vi sätter honom i en taxi och sticker". Och det kändes väl som en soft idé. Det är bara det att killen bor i Södertälje och ville på inga villkor åka taxi dit.

Mina kollegor sa "vi gittar ändå, nu får du klara dig själv chefen. Du förstör för alla oss andra jao". Men jag fick ont i hjärtat och blev arg på dom för att dom tänkte lämna stackarn i sticket. Då tog nån tag i mig och sa typ argt "Var inte en sån jävla moralkaka Lisa."

As if liksom. Sen stack dom. Kvar var jag, smärtad, med en full chef och jag började den långa vandringen med honom till hans buss.

Nu är frågan.

VAD FICK MAN FÖR DET???

JO. Hela vägen, flera mil genom halva stan (stureplan-åhléns, men ändå) säger min chef en enda sak. Och han säger den 100 miljoner gånger. Det är det enda han kan säga. Han säger:

- Asså faaan du är så djävulskt risig Lisa. asså faaan Lisa du är så risig. Så djävulskt risig Lisa. Faaan du är så jävla risig. Asså faaan du är så djävulskt risig Lisa. asså faaan Lisa du är så risig. Så djävulskt risig Lisa. Faaan du är så jävla risig.