Igår förstörde jag en perfekt tjej.

På hamngatan kom hon struttande. I en liten vit dress, med en snärtig skitdyr matchande väska över axeln och långt blankt hår som var både nyslingat, fönat och plattångat och tjockt men inte svettigt tjockt. Små tunna lagom långa armar med perfekt antal muskler (ja jag vet att alla har lika många muskler men dom var perfekt storlek och längd). Och dom där benen. Jisses. Fräscha liksom. Semestersolbränna och top10-vader och knän som får vem som helst att baxna. Hon måste ha haft botox i dom eller nåt.

Och så har vi skorna. Små vita mockasandaletter med ett litet emblem av 24 karat.

Jag och PT (perfekta tjejen) står vid övergångsstället och ska båda två gå över till kungsträdgården.

Då.

Ringer min telefon. I vänster hand bär jag en Cocacola och en väska. I höger en Mc Donald´s-påse, en liten ketchupbägare och en DN under armen. Hur ska jag kunna svara?

Jag tänker snabbt och kommer fram till att den absolut bästa lösningen är att ställa den lilla ketchupbägaren på min cocacola och stoppa upp Mc Donaldspåsen och DN under vänstra armen så jag kan plocka upp telefonen ur väskan med högra.  

Sen flyter de tre följande sekunderna på i slowmotion. Ketchupbägaren ramlar såklart ner och gör en första anhalt längs min jacka. Jag försöker fånga blodbomben men ger den bara mer kraft att slå ner i marken för att spruta ketchup på alla som står och väntar på grönt.

En tant får sina redan åderbrockade ben nedstänkta. Jag säger snabbt "Åh förlåt men det går att torka bort kanske" och sneglar på PT.

PT står fortfarande vänd mot sin kompis och ser inte att hennes ena vita mockasandalett är BLODRÖD. Ett stort klägg av mardrömslikt blod på hennes svindyra 24karatssandalett.

Och vad gör jag? Väntar på att hon ska upptäcka så jag får be om ursäkt och erbjuda kemtvättpengar?

I don´t think so. Hit and run heter det. Panikfylld kutar jag tillbaka in på mc Donalds och gömmer mig i kön. 

Efter en 20 minuter blir jag ändå lite nyfiken på hennes reaktion och går till Kungsträdgården för att spionera, men hon måste så klart ha gått hem och gråtit.

Unge (typ 3 år): - Hej!

Jag: - Hej jag heter Lisa och ringer från *tidningens namn*  är din mamma hemma?

Ungen: - Hej det är Linn.

Jag: - Hej Linn är din mamma hemma?

Linn: - Ja.

Mamman (i bakgrunden): - Linn vem är det?

Linn: - Det är min kompis.

Jag: - Haha åååh sötis, du och jag är kompisar! Vad gör du?

Linn: - Jag leker med leksaker.

Jag: - Vad mysigt. Du jag måste prata med din mamma lite bara. Du och jag kan prata mer sen.

Linn (viskar): - ....Nej mamma vill inte prata med dig.

Mamman (på skarpen): - LINN VEM ÄR DET?

Linn: - ....

Mamman: - Nu får jag luren Linn!

Linn (skriker och gråter): - NEEEEEJ DEET ÄR MIIIIIIN KOMPIIIIIS. UÄÄÄÄÄÄÄ det är MIN kompis......

Klick.

(Sen återberättar jag samtalet för mina kollegor, utan att upptäcka att jag glömt trycka på pausknappen. Nån Peter i andra änden luren har hört alltihopa och harklar lite på slutet för att uppmärksamma mig på sig.)

Jag: - Hej jag heter Lisa och ringer från *tidningens namn* , vill du ha tidningen i 6 månader för 30 i veckan?

Man: - Nej, det vill jag inte.

Jag (börjar misstänka att mannen är minderårig pga att han låter så obstinat):

- Ok, är du barn i huset?

Grabben (tönten): - Ja, men mina föräldrar vill inte heller ha den.

Jag: - Det vet inte du, jag ringer nån annan dag då.

Grabben: - Jo det vet jag, ring inte nåmer.

Klickljud.

Jag (till nån kollega efter några sekunder): - ÅÅÅHhh jag HATAR dom där små bitcharna som tror att de kan bestämma över sina föräldrars liv och gör så jag får sämre säljstatistik.

Grabben: - Jag är fortfarande här bara så du vet.

Jag: - Åh förlåt mig snälla (....As If)

Unge (med jättegullig röst): - Hallå?

Jag: - Hej det är Lisa från *tidningens namn*  är din mamma hemma?

Ungen: - Nej.

Jag: - Okej sötis är din pappa hemma då?

Ungen (med supersupergullig röst (fortfarande)): - Nej, min mamma är lesbisk.

Jag: - Hej jag heter Lisa och ringer från *tidningens namn*  är Ahmed hemma?

En ungdom: - Vilken av dom?

Jag: - Ahmed Khaled.

Ungdomen: - Vilken av dom?

Jag: - Alltså... Hur många Ahmed Khaled kan det finnas i ett hushåll?

Ungdomen: - Hihi, pappa heter Ahmed Khaled Hussein, min bror heter Amin Ahmed Khaled och min farbror heter Mochtar Ahmed  Khaled. Men allihopa kallas för Ahmed ganska ofta.

Jag: - Ok, vad heter du då?

Ungdomen: - Av dom namnen heter jag bara Khaled.

Agnes (asgammal darrig röst): - Haalllåå??

Jag: - Ja hej jag heter Lisa och ringer från *tidningens namn*  vill du ha tidningen i sex månader?

Agnes: - Nämeen är det Sofiia, vad trevligt...

Jag: - Nej det är Lisa, jag ringer från *tidningens namn* .

Agnes: - Men vad trevligt att du ringer, jag funderade just på hur det gick på din tentamen.

Jag: - JAG HETER LISA - INTE SOFIA. JAG ÄR INTE DITT BARNBARN.

Agnes: - Det gick underbart på din tentamen sa du? Vad roligt att höra. Du har ju alltid varit så intelligent.

Jag: - NEJ JAG FICK UNDERKÄNT.

Agnes: - Hursa? Nu hör jag lite dåligt..

För ett tag sedan var jag ute med några på jobbet. Jag hade sagt nån gång till dem att jag kan bli ganska konstig om jag dricker. Typ börja prata hejdlöst om skumma grejer och säga elaka saker och göra ännu elakare saker.

Jag överdrev så klart ungefär en miljard procent, men min chef hade tydligen gått igång på det där och såg till att vinet flödade.

"Det här gör vi för att Lisa ska börja prata konstigt snart" sa han och de andra nickade förväntansfullt.

Det var bara det att ju längre kvällen led, och ju mer chefen fick i sig, destu mer tog HAN över rollen som den konstiga.

Till sist var han dyngrak och kunde inte komma in på ställen längre. Vi blev nekade i alla dörrar kring Stureplan: "Han - er kompis där är inte välkommen"

Så. Mina kollegor sa "vi sätter honom i en taxi och sticker". Och det kändes väl som en soft idé. Det är bara det att killen bor i Södertälje och ville på inga villkor åka taxi dit.

Mina kollegor sa "vi gittar ändå, nu får du klara dig själv chefen. Du förstör för alla oss andra jao". Men jag fick ont i hjärtat och blev arg på dom för att dom tänkte lämna stackarn i sticket. Då tog nån tag i mig och sa typ argt "Var inte en sån jävla moralkaka Lisa."

As if liksom. Sen stack dom. Kvar var jag, smärtad, med en full chef och jag började den långa vandringen med honom till hans buss.

Nu är frågan.

VAD FICK MAN FÖR DET???

JO. Hela vägen, flera mil genom halva stan (stureplan-åhléns, men ändå) säger min chef en enda sak. Och han säger den 100 miljoner gånger. Det är det enda han kan säga. Han säger:

- Asså faaan du är så djävulskt risig Lisa. asså faaan Lisa du är så risig. Så djävulskt risig Lisa. Faaan du är så jävla risig. Asså faaan du är så djävulskt risig Lisa. asså faaan Lisa du är så risig. Så djävulskt risig Lisa. Faaan du är så jävla risig.