.

Alltså, det hände idag igen! Det låter som en utopi men det är helt sant.

Jag avundas dom som sitter bredvid mig på jobbet.

I dag började jag fnissa randomly mitt i samtal, sa fel, stammade, sa va? fast jag hörde vad folk sa och upprepade mig hela tiden. I flera timmar hade jag autopiloten på och lyssnade inte på kunderna. Jag sket fullständigt i det packet .

MEN.

Vem är jag att tro att jag kan läsa saker samtidigt som jag pratar? Nyss läste jag ett mail på min nya g-mail. Där stod det hur många minuter det var sedan ett meddelande skickats. So fascinating. Jag var alltså väldigt het på minutgrejen. Samtidigt pratade jag med Göran i Skillingaryd. Så det råkade bli så här:

Jag: - Hej! Jag heter Lisa och jag ringer från *tidningens namn* . Jag undrar om jag får bjuda på tidningen i tre minuter?

När jag förklarat kontexten skrattade Göran så han höll på ramla av fåtöljen, vi blev kompisar och han köpte tidningen vilket var synnerligen ovanligt idag.

Upplevelsen fick mig att tänka på en annan väldigt läcker sak som hände med en annan Göran, nämligen Göran Skytte.

Jag jobbade på tidningen Dagen, och Göran ringde för att be om namnet på någon fotograf som tagit en bild på sidan 8 eller nåt. Jag gick och hämtade tidningen trots att jag hade en viktig deadline, för jag respekterade honom och ville vara snäll. Jag bokstaverade fotografens konstiga efternamn och sa typ:

- Georg, Erik, F....redrik.....

Sen.

Kom ett I. Vad sjutton finns det för namn som börjar på I? Massor säkert men just då kom jag bara på ett enda namn.

Efter typ 5 sekunders betänketid sa jag det:

- Ior.

Och jag skojade inte. För jag respekterade honom så sjukt mycket. Jag gjorde ju bara mitt bästa, och skulle aldrig skämta om en sån sak.

Göran Skytte började skratta så han typ fick en hjärtattack och sa att han nästan låg på golvet och frågade om han fick citera mig på något föredrag. Självklart sa jag.