Du kan i alla fall glömma att det är DU som får 2 kronor för mig.
Unge: - Hej.
Jag: - Hej jag heter Lisa och ringer från *tidningens namn* är din mamma hemma?
Unge: - Ja men hon lagar chicken meat.
Jag: - Va? Vad är chicken meat för nåt?
Unge: - Vaddå varför undrar du det?
Jag: - Nej men jag undrar bara.
Unge: - Ja men det ska väl du skita i, du är ju bara en sån som ringer och stör mitt i maten.
Jag: - Va? Varför är du så arg?
Unge: - Jag är inte arg, men du är pantad.
Jag (vid det här laget har jag satt på högtalaren så att kollegor hör honom):
- Hallå. Jag är faktiskt inte pantad.
Unge: - HAHHAHHAHHAHHAHHAHAHHAHAHHAHAHHAHHAHAHHAHA
Jag: - Varför skrattar du så mycket?
Unge (ADHD-factor 2 billion): - För att du är så pantad.. HAHHAHAHHAHHAHAHHAHA.
...
Man kan inte vinna mot ungar eller såna som är tillräkligt ointelligenta.
Jag vet inte varför, det bara är så.
Cut your losses!
dencha: jo. Men han kändes ändå smart liksom. Som om han genomskådat mig först av alla i hela världen. OND men smart. Och jag ba i värsta försvarsställningen: "jag är inte pantad"..
"chicken meat" vad i helvete??
ja jag vet. Jag frågade sen igen.. eller sa typ "allt jag frågade var vad chicken meat var" men han bara hånskrattade..
Haha, ja, vilka människor det finns. :)
kycklingkött?
HAHAHAHAHA adhd-factor 2 billion XD
När sådana oväntade vändningar händer mig brukar jag tänka att det aldrig händer James Bond. Ja, det är kanske en ovanligt specifik knastanke, men fasen vad jobbigt det vore att vara hemlig agent om verkligheten fanns med i manus.
