Grön som en gran var den.



För några år sedan var det en läkare och en sjuksköterska som med skräckblandad förtjusning
skrattade sig fördärvade åt mig. På grund av ett lekamligt problem de aldrig sett maken till.

Jag hörde nästan ingenting på höger öra, för jag hade världens största öronpropp. Typ vaxpropp. Trodde alla.
Läkaren bad sjuksköterskan spola bort "vaxproppen", och hon satte igång med hela kittet av baljor och spolarvätskor.

Det gick jättebra. Superskönt. En stril viril ström som flödade i örat.

Tills vattnet som åkte genom mitt öra och ner i baljan plötsligt blev grönt!

Inte olivgrönt, limegrönt eller snorgrönt. UTAN MÖRKGRÖNT. Typ samma färg som en gran. Små mörkgröna tussar simmade omkring.

Vi rös och skrek alla tre (mest jag men...) vid blotta uppenbarelsen, men sköterskan fortsatte modigt att spola trots att ett stort odjur mycket väl skulle kunnat hoppa ut.

Tussarna blev fler och fler, och större och större. Vi tittade på varandra och bad en kort bön av födsel och ohejdad vana vid krissituation.

Plötsligt ploppade ett helt schabrasker ut. En ENORM stor extremt svullen mörkgrön tuss.


Och DÅ minns jag. Tadaaaaa!

Ungefär ett år tidigare hade jag varit på en konsert utan öronproppar. Så med min kreativa livslusta i högsta hugg bestämde jag mig för att knöggla in servettussar (ja mörkgröna) i stället. En av dem försvann bara, in i örat var jag säker på, men mina kompisar sa "nej tokstolle du tappade den bara på marken". Och jag trodde på dem. Och glömde bort den lilla tussen.

Som frodades och växte och dök upp ett år senare.

Jag berättade för läkarn och sköterskan och de kunde inte sluta skratta.

"Kom ska du få se på andra saker som folk har stoppat in lite överallt. Vi har ett glasskåp där vi förvarar alla lustiga saker. Servetten borde platsa där".