Jag, mamma och min syster Sandra var i en tygaffär i dag för att köpa scarftyg  till mormor.

Tygbiträdet: - Ja, det här tyget är väldigt smidigt. Trots att man runkar det så här mycket faller det väldigt vackert.

Nyss gick jag förbi en gubbe med en rullator. Han hade sjukt stora problem med att komma in genom sin port på Polhemsgatan. En normal människa gick förbi och såg problemet i vitögat (..... ögonvrån menar jag, jag vet inte varför jag skrev vitögat, jag vet egentligen inte vad det betyder) men gick ändå förbi.

Jag däremot. Som också är normal, trodde jag, går självklart fram och håller upp dörren. Och inte bara den dörren utan också dörren innanför!!!

Mellan de två dörrarna gottar jag mig i vilket hjälpsamt hjärta jag är, och att farbrorn kommer vara glad ända fram till middagen och tycka att jag är fin.

DÅ.

Slår det mig.

Jag har hjälpt farbrorn av en enda anledning. Jag kommer inte på det förrän jag öppnat andra dörren. Men då kommer jag ihåg.

När jag från början såg den problemfyllda gubben och rullatorn tänkte jag genast:

"hmmmmmmmmmm....höhöhö...jaahmmmmm.....han kanske är RIIIIIK. hmmmmmmmm......... om jag hjälper honom lite...  en till synes gigantisk uppoffring...... så kanske han ger mig sina pengar.. jaahmmmmmm.. han kanske till och med skriver upp mig i sitt testamente... han kommer alldeles uppenbart att dööö snart. hmmmmmm..."

Det är helt sant. Varje punkt i skriften. När jag kom på vad jag tänkt skämdes jag en smula. Men jag överraskar mig själv ibland och det är ju spännande. Jag undrar bara hur hemsk jag är egentligen.

Robert: - Hej jag heter Robert och ringer från *tidningens namn* , Får jag bjuda på tidningen i ett halvår?

Nån gubbe: - Men förbinder man sig inte till att fortsätta efteråt??

Robert:  - Nej, efter sex månader sägs den upp helt autografiskt!

På Gallerix på Kungsholmen jobbar Sunil. Linus tittar på hans namnskylt och blir lite misstänksam. Typ "hans namn står ju baklänges, varför har han ett så töntigt kodspråk". Sunils far kommer in från lagret och när Linus ser vad det står på hans namnskylt kan han inte hålla sig längre.

Linus: - Alltså jag har genomskådat det. Sunil blir ju Linus baklänges och Anil blir ju Lina.

Anil: - Ja! Bra! Jag också har gift mig med en som heter Lina!

Hur kan man döpa sin son till Sunil om man heter Anil..

En liten rättelse:

Det psykiskt allra jobbigaste när jag var 13 år var inte att ramla när jag delade ut Svensk Direktreklam. Det  jobbigaste däremot var den gången jag var tvungen att dela ut libressebindor till 2000 hushåll.

Fatta att va 13 år och behöva befatta sig med såna sjuka pinsamheter.

Det var dessutom supermånga höghus där man var tvungen att sticka ner bindorna direkt in i folks lägenheter och kunde inte anonymt lägga dem i brevlådor 40 meter från riktiga människor. Innan jag började arbetspasset såg jag framför mig hur hur dörrarna slogs upp i trapphusen och stora pappor skrek DIN ÄCKLIGA LILLA SLYNA efter mig.

Eller ännu värre: att mitt livs kärlek klev ut i trappen och tyckte att jag var helt perfekt. Eller skulle tyckt att jag var det, om jag inte hade sprungit runt och delat ut bindor - det pinsammaste livet har att erbjuda.

Det som var bra var dock att jag inte vågade dela ut till så många hushåll vilket gjorde att jag sedan hade 6 årsförbrukningar med bindor till mig själv.

Det är helt okej att halka och ramla ute när det går nån kompis eller dylikt bredvid en, så man kan garva och skrika åååååh aaajeeeee guuuuuu mittt miseraaabla jaaag.

Men inte när man går ensam. Ramlar man kan man inte ens le eller säga ojsan det minsta för då är man inte bara klumpig utan också helt galen.

När jag var 13 år delade jag ut SDR. Svensk fucking direktreklam.

Det psykiskt jobbigaste jag visste då, var att ramla ensam. Med cykeln och 3 stora väskor med SVENSK DIREKTREKLAM!!!

Idag fick jag min BIG REVENGE. En söt liten 15-åring utanför mitt hus ramlade och alla hans metro bostad flög all världens väg och han visste inte var han skulle ta vägen för jag fick efter år av tusen miljarder halkningar asgarva åt och skämma ut nån annan. Men när han höll på att börja gråta (det är inte en galen reaktion i alla fall) hjälpte jag honom att packa ihop alla tidningar.

Jag: - Hej jag heter Lisa och ringer från *tidningens namn*  (+blablabla).

Tant: - Nej, jag har alzheimers.

Jag (kommer av mig totalt. Tänker först säga "jaha, men då är det ju skitbra value - du kan ju läsa den flera gånger" men upplever det som opassande och säger i stället (utan att tänka på den skojiga poängen)):

- Jaha, vad tråkigt, då glömmer vi det...

Hon: - Ja, det var ju väldigt lustigt.

Jag: - Heeej jag heter lisa och ringer från *tidningens namn* , är din maaaamma heeemma??
Jonas: - JaAAAaa.
Jag (tror att han gör narr av mig och härmas för att jag försöker låta så säljig och övertrevlig, så jag går till motattack):
- JaaAA, men guUUUuu vad BraAAAaaa kan ja få snaAAcka me´na?

En sekund senare säger Jonas:

- Mamma deEEt är till dig. Det är är någoOn som mOOobbas för att jag är i mååÅlbrotteEet..

Den roligaste konversationen i lördagsnatt:

Frida: - Jaha vad gör du annars då?

Jocke: - Jag läser medicin.

Frida: - AAaaa säkert.

Jocke: - Jo det är sant!

Frida: - Ok. Räkna upp alla ben i kroppen på latin då.

Jocke: - Ok. Os pisiforme, Humerus, Ischium, Femur, Ossa sesamoidea, Os frontale...

Frida: - Jamen vaddå. Jag kan ju inte veta om du bara hittar på...

I går pratade jag med 2 killar från Kenya och Tanzania. Vi satt vid samma fikabord på universitetet och de var sköna killar. Så. Jag berättade detta:

"När jag var liten, typ 8-9 år, tyckte jag mycket om svarta människor. Jag kände en massa missionärer som berättade saker och alla svarta jag träffade var så glada och så.

Samtidigt fattade jag att svarta minsann inte hade det så lätt. De var fattiga, bodde i länder med krig och hade mörk hud (inte så lätt).

Därför:

Bestämde jag mig för att brun skulle bli min favoritfärg!!! För att sympatisera liksom. Jag började skriva det i folks Mina Vänner-böcker. Trots att det var totalt osant. Det var ju rosa och inget annat som var min favoritfärg. Brun är ju raka motsatsen."

Jag hade tänkt att det skulle falla i god jord hos afrikanerna. Men jag fick inte så mycket respons. Då blev det helt plötsligt sjukt pinsamt. För det lät som att jag fortfarande var värsta rasisten.

Jag: - Hej jag heter Lisa och undrar om jag får bjuda på *tidningens namn* i sex månader?

Tant i Rättvik: - Jag vill inte prata nu, jag blev änka i dag.

Jag: - Åh förlåt.

Tanten: - Nej det var inte ditt fel.

Linus (snusförnuftigt i en serious conversation):

- Ja. Jo. Alltså.. Man blir ju vad man heter. Eller jag menar man får det man äter? Vad är det man säger?