knivlisa

Unge (med jättegullig röst): - Hallå?

Jag: - Hej det är Lisa från *tidningens namn*  är din mamma hemma?

Ungen: - Nej.

Jag: - Okej sötis är din pappa hemma då?

Ungen (med supersupergullig röst (fortfarande)): - Nej, min mamma är lesbisk.

Jag: - Hej jag heter Lisa och ringer från *tidningens namn*  är Ahmed hemma?

En ungdom: - Vilken av dom?

Jag: - Ahmed Khaled.

Ungdomen: - Vilken av dom?

Jag: - Alltså... Hur många Ahmed Khaled kan det finnas i ett hushåll?

Ungdomen: - Hihi, pappa heter Ahmed Khaled Hussein, min bror heter Amin Ahmed Khaled och min farbror heter Mochtar Ahmed  Khaled. Men allihopa kallas för Ahmed ganska ofta.

Jag: - Ok, vad heter du då?

Ungdomen: - Av dom namnen heter jag bara Khaled.

Agnes (asgammal darrig röst): - Haalllåå??

Jag: - Ja hej jag heter Lisa och ringer från *tidningens namn*  vill du ha tidningen i sex månader?

Agnes: - Nämeen är det Sofiia, vad trevligt...

Jag: - Nej det är Lisa, jag ringer från *tidningens namn* .

Agnes: - Men vad trevligt att du ringer, jag funderade just på hur det gick på din tentamen.

Jag: - JAG HETER LISA - INTE SOFIA. JAG ÄR INTE DITT BARNBARN.

Agnes: - Det gick underbart på din tentamen sa du? Vad roligt att höra. Du har ju alltid varit så intelligent.

Jag: - NEJ JAG FICK UNDERKÄNT.

Agnes: - Hursa? Nu hör jag lite dåligt..

För ett tag sedan var jag ute med några på jobbet. Jag hade sagt nån gång till dem att jag kan bli ganska konstig om jag dricker. Typ börja prata hejdlöst om skumma grejer och säga elaka saker och göra ännu elakare saker.

Jag överdrev så klart ungefär en miljard procent, men min chef hade tydligen gått igång på det där och såg till att vinet flödade.

"Det här gör vi för att Lisa ska börja prata konstigt snart" sa han och de andra nickade förväntansfullt.

Det var bara det att ju längre kvällen led, och ju mer chefen fick i sig, destu mer tog HAN över rollen som den konstiga.

Till sist var han dyngrak och kunde inte komma in på ställen längre. Vi blev nekade i alla dörrar kring Stureplan: "Han - er kompis där är inte välkommen"

Så. Mina kollegor sa "vi sätter honom i en taxi och sticker". Och det kändes väl som en soft idé. Det är bara det att killen bor i Södertälje och ville på inga villkor åka taxi dit.

Mina kollegor sa "vi gittar ändå, nu får du klara dig själv chefen. Du förstör för alla oss andra jao". Men jag fick ont i hjärtat och blev arg på dom för att dom tänkte lämna stackarn i sticket. Då tog nån tag i mig och sa typ argt "Var inte en sån jävla moralkaka Lisa."

As if liksom. Sen stack dom. Kvar var jag, smärtad, med en full chef och jag började den långa vandringen med honom till hans buss.

Nu är frågan.

VAD FICK MAN FÖR DET???

JO. Hela vägen, flera mil genom halva stan (stureplan-åhléns, men ändå) säger min chef en enda sak. Och han säger den 100 miljoner gånger. Det är det enda han kan säga. Han säger:

- Asså faaan du är så djävulskt risig Lisa. asså faaan Lisa du är så risig. Så djävulskt risig Lisa. Faaan du är så jävla risig. Asså faaan du är så djävulskt risig Lisa. asså faaan Lisa du är så risig. Så djävulskt risig Lisa. Faaan du är så jävla risig.

I natt drömde jag att det var ett gäng muskulösa män som gick omkring på götgatan klädda i vita collegetröjor med fyra stora bokstäver: DHMB.

Dom gick fram till mig, ungefär som SL:s kontrollanter gör när man börjar krångla och inte hittar rätt biljett; först en, lite stöddigt krävande, och sen en hel drös och då är dom plötsligt inte bara uppbiffade utan också maktkåta.

En av DHMB-killarna sa till mig:

- Du, vi har startat en organisation. Den heter "Don´t Harm My Brother".

Jag: - ....... Jaha? (No shit liksom. Ni har tryckt upp collegetröjor)

Killen: - Vi eftersträvar rättvisa i samhället och vakar över de utsatta.

Jag: - Okeeej, vad har det med mig att göra?

Killen: - Det vet du exakt eller hur. Vi är inte ute efter att hämnas, bara att få dig att tänka till litegrann.

Sen vaknade jag och visste exakt vad de menade:

För någon helg sedan på Mosebacke, eller utanför närmare bestämt, stod en kille och pratade med mig och några andra. Jag kommer inte ihåg varför, men helt plötsligt knuffade jag in honom genom ingången. Till Mosebacke. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var roligt gjort just då. Han var kanske lite kaxig eller nåt och jag ville göra ett statement. Det var verkligen inget illa menat. Bara skojigt. Sen var det någon som frågade om jag kände honom och jag ba neeeeej.

Sedan dess har jag funderat på om han tog illa upp. Nu har jag svaret.

Ahmeds familjetelefonsvarare:

- Ni kommer till Ahmed, Salwa, Adnan och Mona. Vi finns inte just nu men lämnar meddelande efter signalen.

- Hej jag heter Lisa och ringer från *tidningens namn*  får jag bjuda på tidningen i 6 månader alla vardagar?

Sur tant: - Nej jag kan inte prata med dig nu.

Jag: - Men det går jättefort: 6 månader. Börja när du vill och betala bara för helgen. 28 kronor i veckan.

Tanten (ännu surare): - Men jag sa ju att jag inte vill!

Jag: - Jajaja, okej hej då..

Tanten: - Puss hej.

Jag: - ........(skrattar inombords men är tyst på utsidan)

Tanten: - ..........Nej men gud!!!! Förlåt jag trodde det var min man. Eller jag menar ...... vad ska jag säga.. jag brukar säga så till honom och...

Linus ringer: - Du, släcktes vårat tv-nät?

Jag: - Ja, det analoga, men de digitala sändningarna går via kabelnätet.

Linus: - Jaha ja. Bra. Nåt ska man väl ha för att man bor i bostadshus. Eller vad heter det.

En kvinna med stark brytning: - Hej vad jag kan hjalpa dig med?

Jag: - Hej, jag ringer från *tidningens namn* , jag undrar om Reza är där.

Kvinnan: - Åh, han har gått hem.

Jag: - Vaddå hem? (Jag har ju liksom ringt hem till Reza)

Kvinnan: - Alltså han har gått hem, vad förstår du inte?

Jag (får panik. Kommer på att han naturligtvis har dött. Fått hembud alltså. Gått bort. Tagit på sig träkostymen. Det kan ju inte vara så lätt för Rezas utländska fru att veta hur man uttrycker döden på svenska):

- Åh förlåt, han har gått bort menar du. Jag är hemskt ledsen.

Kvinnan: - Men herregud! Nej! Du har ringt kliniken, han har gått hem till sitt hus!!!

I stockholmsnatten:

Jag (till förbipasserande full kille):

- Hey! Vet du om det finns något korvstånd här i närheten?

Killen (stolt och dissig): - Du, jag har tjej.

(Jag lovar, han var dödsseriös. Skämtade inte det minsta)

Madde: - A, det är Madde.

Jag: - Hej, jag ringer från *tidningens namn* , skulle jag kunna få prata med någon tidningsansvarig?

Madde: - Ja eller vad menar du?

Jag: - Ja, är din pappa där?

Madde: - Nej?

Jag: - Din mamma kanske?

Madde: - Ja, hon är faktiskt här...

Jag: - Får jag prata med henne?

Madde: - Ja men... Eller... Varför då?

Jag (börjar bli liiiiite irriterad): - Nej men jag ska fråga en sak bara. Men jag får inte?

Madde: - Alltså lilla du, jag är 44 år... Min mamma är här på besök..

I natt drömde jag att jag var på fest på tidningen Dagen och jag hade med mig mitt lilla barn som hette Underage. Det var ett väldigt märkligt barn som var både skitgulligt (alla ville hålla honom och pussa på honom (uäääk) hela tiden) och respektingivande och mäktigt. Underage var typ 1,5 år men kunde dricka kaffe och prata astydligt och berättade att han precis hade varit i Afghanistan och sett misären.

Sen.. Bara sådär, så var helt plötsligt Underage utrikesredaktör Anders barn. En reporter förklarade att Anders måste sända ut honom på uppdrag i världen och genom Dagen hade han mycket bättre försäkringsmöjligheter om något skulle hända honom. Underage sa:

- Jag måste göra det här. Have faith in our Lord.

Alla prisade Gud. Då fattade jag förstås att jag inte kunde behålla Underage. Sen var det nåt sorts extrainsatt redaktionsmöte där alla ville tacka mig för att jag var så samarbetsvillig. Jag fick något som hette fredsrosor. Dom hade specialbeställts.

Dam: - Lövholm.

Jag: - Hej, jag heter Lisa och jag ringer från *tidningens namn* är Henry hemma?

Damen: - Nej.

Jag: - Okej, men om du är hans fru kanske jag kan prata om dig med tidningen?

.......och en till:

Jag: - Hej, får jag bjuda på *tidningens namn*  i sex månader?

Mats i Eskilstuna: - Nej, vi ska precis äta fisksoppa.

Jag: - Hej jag heter Lisa och ringer från *tidningens namn* , vill du ha tidningen för 28 kr i veckan?

Ali Mahmoud i Södertälje: - Jåg frstar inte?

Jag: - Svenska Dagbladet. En tidning. Vill du ha den?

Ali Mahmoud i Södertälje: - Nej tack, jåg er inte intressant.

Jag, mamma och min syster Sandra var i en tygaffär i dag för att köpa scarftyg  till mormor.

Tygbiträdet: - Ja, det här tyget är väldigt smidigt. Trots att man runkar det så här mycket faller det väldigt vackert.

Nyss gick jag förbi en gubbe med en rullator. Han hade sjukt stora problem med att komma in genom sin port på Polhemsgatan. En normal människa gick förbi och såg problemet i vitögat (..... ögonvrån menar jag, jag vet inte varför jag skrev vitögat, jag vet egentligen inte vad det betyder) men gick ändå förbi.

Jag däremot. Som också är normal, trodde jag, går självklart fram och håller upp dörren. Och inte bara den dörren utan också dörren innanför!!!

Mellan de två dörrarna gottar jag mig i vilket hjälpsamt hjärta jag är, och att farbrorn kommer vara glad ända fram till middagen och tycka att jag är fin.

DÅ.

Slår det mig.

Jag har hjälpt farbrorn av en enda anledning. Jag kommer inte på det förrän jag öppnat andra dörren. Men då kommer jag ihåg.

När jag från början såg den problemfyllda gubben och rullatorn tänkte jag genast:

"hmmmmmmmmmm....höhöhö...jaahmmmmm.....han kanske är RIIIIIK. hmmmmmmmm......... om jag hjälper honom lite...  en till synes gigantisk uppoffring...... så kanske han ger mig sina pengar.. jaahmmmmmm.. han kanske till och med skriver upp mig i sitt testamente... han kommer alldeles uppenbart att dööö snart. hmmmmmm..."

Det är helt sant. Varje punkt i skriften. När jag kom på vad jag tänkt skämdes jag en smula. Men jag överraskar mig själv ibland och det är ju spännande. Jag undrar bara hur hemsk jag är egentligen.