knivlisa

Kille: - Hallå.

Jag: - Hej jag heter Lisa och ringer från *tidningens namn*  är nån av dina föräldrar hemma?

Killen: - Haha.. nej dom har jag inte bott med på 30 år.

Jag: - Haha oj då jag tyckte att du lät så ung men nu hör jag bättre. Jag undrar om jag får bjuda på tidningen i 30 år. NEJ, vad säger jag. Jag lyssnade för mycket på vad du sa. 6 månader menar jag. NEJ 3 månader, ursäkta.

Killen: - haha.

Jag: - Hej jag heter Lisa och ringer från *tidningens namn*  är din mamma hemma?

Målbrottskille: - Ja... MORSAN!

(inget svar)

Målbrottskille (arg): - MOOOORSAAAAN!

(inget svar)

Målbrottskille (lite snällare): - .....Mamma?

(inget svar)

Målbrottskille (nästan ödmjuk):  - Mamsen?

Mamsen: - Ja älskling jag är här.

Målbrottskille: - Ja varför svarar du inte då?

Sen fnissade hon och dom blev vänner, jag tror inte att hon gillade hans ton där i början.

Förresten millan (kommentarqueen!) !! och Ruff också för den delen. Jag tänkte faktiskt inte på att Annika kan ha menat att hon var blind! Jag tolkade det bara som att hon sa "hör" av misstag i stället för "ser".

Jag: - Hej jag heter Lisa och jag tänkte bjuda dig på *tidningens namn* i tre månader.

Annika (å det bestämdaste): - Nej!

Jag: - Hoppsan hoppsan, varför inte det?

Kvinnan: - Därför att jag tillhör den kategori människor som hör på TV och lyssnar på talböcker.

Min pojkväns syster och hennes man gör allt för att deras dotter Ester, 3, inte ska växa upp och bli tjejig. De ger henne spindelmannenstövlar, bilbanor och böcker om olika brandbilar (hon förklarade för mig vad det är för skillnad på släckbil och stegbil). Det är bra, men jag är inte sjukt säker på att de lyckats. Helgens samtal med Ester:

Jag: - Går det bra med Elis (kille hon e kär i på dagis)?

Ester: - Nej, han vill inte gifta sig med mig.

Jag: - Men ibland kan man vara kär utan att gifta sig. Du gillar säkert nån annan sen när du är större.

Ester: - Nej, jag känner ingen annan.

Jag: - När jag gick på lekis var jag kär i Martin, men han var inte kär i mig. Sen, när jag gick i skolan träffade jag Andreas och blev kär i honom men han var inte heller kär i mig. Sen träffade jag Linus och HAN var kär i mig (jag berättade inte om dom 100 emellan för jag ville inte att hon skulle tro att jag var en hora eller nåt)

Ester: - Jag vet varför Linus blev kär i dig men inte dom andra.

Jag (asförväntansfull): - Gör du? Varför då?

Ester: - För att du hade kjol och strumpbyxor den gången va? 

Jag: - Hej jag ringer från *tidningens namn* , jag skulle vilja bjuda på tidningen i tre månader alla vardagar?? 

Dam i Eksjö: - Nej vi har provat den en gång i sex månader och det stod ingenting som berörde oss i den.

Jag: - Okej, inte nånting? Vad berör dig då?

Dam: - Det som händer lokalt här i Eksjö.

Jag: - Är du inte intresserad av nånting annat än Eksjö??

Dam: - Jo, men man vill ju veta vad som händer lokalt.

Jag: - Läste du aldrig något intressant i *tidningens namn*  när du hade den?

Dam: - Nej jag var väldigt besviken.

Jag: - Läste du den överhuvudtaget?

Dam: - Nej, jag öppnade den knappt. Den var förskräckligt tråkig.

.

Unge: - Hallå?

Sinikka (annan säljare): - Hej jag heter Sinikka, jag ringer från *tidningens namn* , är din pappa hemma?

Unge: - Näe...

Sinikka: - Okej är din mamma hemma då?

Unge: - Ja.... Mamma!! det är telefon till dig!

Mamman (i bakgrunden): - Vem är det?

Unge: - Det är pappas andra tjej.

Häromdagen skulle jag gå från Gullmarsplan till Aftonbladet. Jag visste att det låg bredvid Globen men var inte störtsäker på exakt var.

Så. Jag tänkte fråga någon så att jag med all säkerhet gick den absolut effektivaste vägen. De första människorna som kom i min åsyn var ett gäng invandrarkids som såg ganska tuffa ut, typ som dom i Förortsungar fast könsmogna och mindre bildade, så jag blev både rädd och patroniserande och frågade dem inte. Sen tänkte jag shit vad diskriminerande jag är, så får jag inte bete mig.

Nästa person var en blind kille som kom med sin ledarhund. Först tänkte jag äh han har ju ingen aning om var saker är, var dom kommer ifrån eller hur dom funkar och varför. Sen tänkte jag mäh! Jag kan ju inte diskriminera honom för att han är blind. Så jag frågade honom. Det visade sig att han skulle åt samma håll, och han sa att jag kunde följa med honom.

På vår vandring snackade vi om ditten och datten. Hunden och han var ovänner för att han hade käkat bajs på morgonen. Hunden alltså. Jag frågade hur det gick till när han upptäckte det och killen sa att det känner man på lukten. Jo man tackar sa jag.

Sen pratade vi länge om min utbildning och han var jättetrevlig och undrade en massa om vad jag ville göra i framtiden och jag pratade på liksom.

Efter ett tag tyckte jag att vi var bra kompisar och kunde bli lite mer förtroliga med varandra.

Så.

Jag frågade:

- Jaha hur länge har du varit blind då?

Plötsligt stannade världen upp. Fåglarna slutade sjunga, hunden stannade och slutade dregla, himlen blev svart, killens leende tynade bort som ett svältande barn. Och så sa han:

- Det här var ju väldigt intressant.

Jag: - Hrm.. ..... Vaddå (att hunden slutat dregla?)?

Killen: - Här har jag hållt på och frågat om din utbildning och vad du vill göra. Och det enda du frågar mig ÄR OM MITT FUNKTIONSHINDER!!

Jag försökte be om ursäkt och i stället leda in samtalet på vad han hade för framtidsvisoner men han sa bara "Äh det är bara väldigt intressant tycker jag".  Intressant my ass. Han var typ jättesårad. Sen skildes vi åt.

Tjej: - Hallå.

Jag: - Hej jag ringer från *tidningens namn*  jag söker nån Rosanna.

Tjejen: - Ja, hon kommer snart.

Jag: - Okej, tack så mycket..

Jag: ..........................(väntar i en minut)

Jag: - Hallå?

Tjejen: - Hej, jag har varit här hela tiden, det var jag från början också. Jag skulle bara skämta lite!

.

Alltså, det hände idag igen! Det låter som en utopi men det är helt sant.

Jag avundas dom som sitter bredvid mig på jobbet.

I dag började jag fnissa randomly mitt i samtal, sa fel, stammade, sa va? fast jag hörde vad folk sa och upprepade mig hela tiden. I flera timmar hade jag autopiloten på och lyssnade inte på kunderna. Jag sket fullständigt i det packet .

MEN.

Vem är jag att tro att jag kan läsa saker samtidigt som jag pratar? Nyss läste jag ett mail på min nya g-mail. Där stod det hur många minuter det var sedan ett meddelande skickats. So fascinating. Jag var alltså väldigt het på minutgrejen. Samtidigt pratade jag med Göran i Skillingaryd. Så det råkade bli så här:

Jag: - Hej! Jag heter Lisa och jag ringer från *tidningens namn* . Jag undrar om jag får bjuda på tidningen i tre minuter?

När jag förklarat kontexten skrattade Göran så han höll på ramla av fåtöljen, vi blev kompisar och han köpte tidningen vilket var synnerligen ovanligt idag.

Upplevelsen fick mig att tänka på en annan väldigt läcker sak som hände med en annan Göran, nämligen Göran Skytte.

Jag jobbade på tidningen Dagen, och Göran ringde för att be om namnet på någon fotograf som tagit en bild på sidan 8 eller nåt. Jag gick och hämtade tidningen trots att jag hade en viktig deadline, för jag respekterade honom och ville vara snäll. Jag bokstaverade fotografens konstiga efternamn och sa typ:

- Georg, Erik, F....redrik.....

Sen.

Kom ett I. Vad sjutton finns det för namn som börjar på I? Massor säkert men just då kom jag bara på ett enda namn.

Efter typ 5 sekunders betänketid sa jag det:

- Ior.

Och jag skojade inte. För jag respekterade honom så sjukt mycket. Jag gjorde ju bara mitt bästa, och skulle aldrig skämta om en sån sak.

Göran Skytte började skratta så han typ fick en hjärtattack och sa att han nästan låg på golvet och frågade om han fick citera mig på något föredrag. Självklart sa jag.

Samtidigt som jag fick ett samtal på *tidningens namn*  läste jag denna artikel på DNs hemsida:

Detta ledde till att jag sa till min (inte blivande) kund:

- Hej, jag heter Lisa och jag undrar om jag skulle kunna få bjuda på skottstatistiken........

Tjej (jag ringde till från tidningen) : - Hej det är Lena hos Stina. Nej! Stena hos Lina. Nej!

Jag: - Hahaa

Tjejen: - Haha vad säger jag. Nu ska vi se: STINA HOS LENA.

I London för några dagar sen skulle jag och min vän Liza gå in på en klubb med massa inträde och idiotkö.

Så vi gjorde vad varje "smart" tjej bör göra. Nämligen hitta två guldturkar långt fram i kön. Som är tillräckligt lättcharmade för att man ska slippa anstränga sig, tillräckligt respektingivande för att kunna mucka lite småtrevligt med vakten om det behövs, och tillräckligt stolta och selfobsessed för att lämna en när man är lite dryg. Vi (de) slapp betala vårt inträde för vi gjorde en U-turn och låtsades komma inifrån för att hämta dem.

Tack för besväret och hej då liksom.

Våra turkar fattar dock inte galoppen utan kommer med dricka. Min turk pekar på sina feta läppar och säger åt mig att jag ska kyssa honom.

Jag: - EEhhh.. No.

Turken (fattar NADA): - Ehhh, oh do I have a bad breath?

Jag: - Ehh, I don´t know.

Turken (fortsätter peka): - Ok, so kiss me.

Jag: - But I have a boyfriend (utöver att du är svettig loser med fult turkbling på hela kroppen)

Turken tittar långt in i klubbhorisonten och tänker så intensivt som han aldrig förr tänkt. Han förstår verkligen verkligen inte.

Sen börjar han skrika:

-  SO WHY THE FUCK ARE YOU TALKING TO ME IF YOU HAVE A BOYFRIEND?

Jag (känner att det är dags att bli dryg och piss off):

- Well, I thought you looked like a human being, but clearly it was a mistake.

Vi skyndar långt bort från turkeländet och dansar ett tag. I ögonvrån ser jag hur turkarna klampar runt som galna elefanter. Efter ett tag har min turk samlat vakterna och pekar på mig och Liza och säger åt dom att kasta ut oss. Lyckligtvis är vakterna smartare än så.

Vid stängningsdags står Liza och jag och pratar med en liten kines som har köpt 2 Red Bull-burkar åt oss. Turkarna samlar mod och kommer fram till mig och ser skittuffa ut.

Turkarna: - So you found someone else to abuse?

Jag: - Yes?

Turkarna (båda 2 i korus skrikandes):

- WHEN THE FUCK ARE YOU GONNA GET A FUCKING JOB AND GET THE FUCK OUT OF HERE?

Det är genialiskt skriket av flera anledningar.

2. De är själva på väg ut, men vill ändå att vi också ska gå. De stänger ju liksom, varför skulle vi vilja stanna?

3. De frågar "when", i stället för att bara befalla. Artigt och trevligt.

Igår förstörde jag en perfekt tjej.

På hamngatan kom hon struttande. I en liten vit dress, med en snärtig skitdyr matchande väska över axeln och långt blankt hår som var både nyslingat, fönat och plattångat och tjockt men inte svettigt tjockt. Små tunna lagom långa armar med perfekt antal muskler (ja jag vet att alla har lika många muskler men dom var perfekt storlek och längd). Och dom där benen. Jisses. Fräscha liksom. Semestersolbränna och top10-vader och knän som får vem som helst att baxna. Hon måste ha haft botox i dom eller nåt.

Och så har vi skorna. Små vita mockasandaletter med ett litet emblem av 24 karat.

Jag och PT (perfekta tjejen) står vid övergångsstället och ska båda två gå över till kungsträdgården.

Då.

Ringer min telefon. I vänster hand bär jag en Cocacola och en väska. I höger en Mc Donald´s-påse, en liten ketchupbägare och en DN under armen. Hur ska jag kunna svara?

Jag tänker snabbt och kommer fram till att den absolut bästa lösningen är att ställa den lilla ketchupbägaren på min cocacola och stoppa upp Mc Donaldspåsen och DN under vänstra armen så jag kan plocka upp telefonen ur väskan med högra.  

Sen flyter de tre följande sekunderna på i slowmotion. Ketchupbägaren ramlar såklart ner och gör en första anhalt längs min jacka. Jag försöker fånga blodbomben men ger den bara mer kraft att slå ner i marken för att spruta ketchup på alla som står och väntar på grönt.

En tant får sina redan åderbrockade ben nedstänkta. Jag säger snabbt "Åh förlåt men det går att torka bort kanske" och sneglar på PT.

PT står fortfarande vänd mot sin kompis och ser inte att hennes ena vita mockasandalett är BLODRÖD. Ett stort klägg av mardrömslikt blod på hennes svindyra 24karatssandalett.

Och vad gör jag? Väntar på att hon ska upptäcka så jag får be om ursäkt och erbjuda kemtvättpengar?

I don´t think so. Hit and run heter det. Panikfylld kutar jag tillbaka in på mc Donalds och gömmer mig i kön. 

Efter en 20 minuter blir jag ändå lite nyfiken på hennes reaktion och går till Kungsträdgården för att spionera, men hon måste så klart ha gått hem och gråtit.

Unge (typ 3 år): - Hej!

Jag: - Hej jag heter Lisa och ringer från *tidningens namn*  är din mamma hemma?

Ungen: - Hej det är Linn.

Jag: - Hej Linn är din mamma hemma?

Linn: - Ja.

Mamman (i bakgrunden): - Linn vem är det?

Linn: - Det är min kompis.

Jag: - Haha åååh sötis, du och jag är kompisar! Vad gör du?

Linn: - Jag leker med leksaker.

Jag: - Vad mysigt. Du jag måste prata med din mamma lite bara. Du och jag kan prata mer sen.

Linn (viskar): - ....Nej mamma vill inte prata med dig.

Mamman (på skarpen): - LINN VEM ÄR DET?

Linn: - ....

Mamman: - Nu får jag luren Linn!

Linn (skriker och gråter): - NEEEEEJ DEET ÄR MIIIIIIN KOMPIIIIIS. UÄÄÄÄÄÄÄ det är MIN kompis......

Klick.

(Sen återberättar jag samtalet för mina kollegor, utan att upptäcka att jag glömt trycka på pausknappen. Nån Peter i andra änden luren har hört alltihopa och harklar lite på slutet för att uppmärksamma mig på sig.)

Jag: - Hej jag heter Lisa och ringer från *tidningens namn* , vill du ha tidningen i 6 månader för 30 i veckan?

Man: - Nej, det vill jag inte.

Jag (börjar misstänka att mannen är minderårig pga att han låter så obstinat):

- Ok, är du barn i huset?

Grabben (tönten): - Ja, men mina föräldrar vill inte heller ha den.

Jag: - Det vet inte du, jag ringer nån annan dag då.

Grabben: - Jo det vet jag, ring inte nåmer.

Klickljud.

Jag (till nån kollega efter några sekunder): - ÅÅÅHhh jag HATAR dom där små bitcharna som tror att de kan bestämma över sina föräldrars liv och gör så jag får sämre säljstatistik.

Grabben: - Jag är fortfarande här bara så du vet.

Jag: - Åh förlåt mig snälla (....As If)